Vi befinner oss i det alldeles nyrenoverade Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland. Återinvigningen symboliserar det nordiska samarbetets traditioner, men också vår gemensamma vilja att utveckla och förbättra våra samarbetsformer.
Vi har idag samlats för att fira Finland som fyller hundra år. Ofta framförs årtalen 1809 och 1917 som början och slutet på den process som utmynnade i Finlands självständighet.
Först bröts våra starka band till Sverige, sedan till Ryssland. Mellan dessa två årtal utvecklades Finland mot statlig självständighet och började söka sin egen väg och plats i världen.
Men detta är inte hela sanningen. Avbrottet i den statliga relationen till Sverige bröt inte våra djupare band. Lika lite har vår självständighet rubbat Finlands nära relation till de övriga nordiska länderna.
Detta beror på att det finns ett annat historiskt samband mellan våra länder. Den går i själva verket tillbaka till 1100-talet, då Finland i kölvattnet av de övriga nordiska länderna blev upptagen i den västerländska kyrkans gemenskap. Samtidigt lades grunden till en årtusendelång relation inte bara till Sverige utan också steg för steg till en nordisk identitet.
Detta har varit en utveckling med omstörtande följder. I dag hör de nordiska länderna till världstoppen då det gäller välfärd och samhällsstabilitet. Vi delar också en gemensam världsåskådning och värdegrund – ett likartat sätt att agera såväl sinsemellan som med omvärlden.
* * *
Jag går tillbaka till den stämning som rådde för hundra år sedan. När man ser tillbaka i tiden kan händelserna ofta te sig enkla och klart avgränsade. Den välfärd och stabilitet som vi i dag får ta del av är likväl inga historiska självklarheter, utan resultatet av våra egna val, våra gemensamma ansträngningar och delvis också god tur.
Vår gemensamma nordiska identitet bygger på tre historiska faktorer som på ett avgörande sätt har format våra samhällen och stärkt vår känsla av samhörighet.
Den första är lutherdomen. Tack vare lutherdomen bildade staten och kyrkan en symbios: de maktkamper som utspelades i Centraleuropa nådde inte oss eller förblev få och små. I Norden upplevde vi inga destruktiva politiska kontroverser, utan kyrkan och staten tillägnade sig kompletterande roller. Detta stärkte staten och förbättrade vår förmåga att systematiskt utveckla samhället och ekonomin.
Den andra faktorn är läskunnigheten som till stor del just tack vare kyrkan spreds till varje gård och torp. Man läste Bibeln och som biprodukt lades grunden till ett medborgarsamhälle med rum för egna tankar och åsikter. Samtidigt föddes även en gränslös nyfikenhet och den för oss kännetecknande beredskapen att ta till sig och tillämpa nya tekniker.
I och med läskunnigheten stärktes människornas vilja att ta reda på saker och att ta ansvar för sitt eget liv. Våra centrala värderingar, jämställdheten mellan kvinnor och män samt likabehandlingen av alla människor, är resultatet av den utveckling som fick sin knaggliga början i de husförhör som prästerna höll.
Den tredje faktorn är legalitetsprincipen eller tilltron till att man genom att stifta lagar kan förändra samhället och att den lagenliga samhällsordningen också bör försvaras. ”Land skall med lag byggas” är en princip som man har betonat i hela Norden allt sedan medeltiden.
Detta kommer till synes i den gradvisa utveckling som är utmärkande för var och en av de nordiska länderna. Ett uttryck för detta är den starka demokratiska och parlamentariska kultur som präglar våra länder. Under de perioder av förtryck som Finland har genomlevt har legalitetsprincipen varit en viktig grund och motivering för kampen mot den despotiska förryskning som landet utsattes för. På många sätt är denna ”försvarslinje som finns mellan öronen” fortfarande primär även i en tid av hybrid- och informationspåverkan.
Jag är övertygad om att vårt historiska arv har sporrat de nordiska ländernas framgång under det gångna århundradet. Vårt arv är fortfarande källan till vår livskraft och på det kan vi tillsammans bygga vidare.
Vår framgång till trots bör vi akta oss för självgodhet. Vi är inte klokare än alla andra nationer. Våra föredömliga institutioner har utvecklats över en lång tid och vi har mycket att tacka dem för. Samtidigt måste vi komma ihåg att de varken är eviga eller orubbliga. De lever i tiden, och dåligt skötta kan de också bli sköra och falla sönder.
Det är vår gemensamma skyldighet att värna om våra framgångsfaktorer. De senaste årens händelser har på många sätt betonat betydelsen av det nordiska samarbetet och av våra gemensamma nordiska institutioner. Senaste tidens tragiska händelser har visat oss att vi inte är helt skyddade mot världens stormar, men att vi tillsammans bättre kan skydda oss mot dem.
Vår gemensamma nordiska modell är ett utmärkt starkt varumärke med en stor outnyttjad potential.Vi kan göra mycket mer tillsammans, växa ännu närmare varandra. Jag tror också att vi i den nordiska modellens namn ännu kan göra mycket mer till förmån för världen, såväl var och en för sig som tillsammans.
* * *
Ett jubileumsår får våra blickar att riktas bakåt. Men minst lika viktigt är det att blicka framåt.Framtiden är ungdomars och det är ni som bygger den. Ni har hela livet framför er. Var nyfikna, besök varandras hemländer, våga diskutera och ifrågasätta – upptäck våra gemensamma nordiska värderingar.