Ärade talman
Ärade representanter för Finlands folk,
När president Halonen öppnade riksmötet 2011 konstaterade hon: ”Vi vet ännu inte vad allt den förestående valperioden kommer att föra med sig”. Vi visste verkligen inte ens att det skulle gå precis som presidenten då förutsåg.
Det som man vid ingången av valperioden 2011 trodde eller hoppades på blev aldrig verklighet. I stället hände mycket sådant som man då inte hade någon aning om. Att så skedde är ju i sig inget nytt. De omständigheter som rådde vid ingången av en valperiod känns nästan alltid väldigt avlägsna vid valperiodens slut.
Under hela valperioden har riksdagen slitit och släpat i uppförsbacke med ständigt nya bördor i form av problem i euroområdet, återkommande svackor i den ekonomiska utvecklingen och konsekvenser av krisen i Ukraina. Även om man inte lyckats nå krönet har man åtminstone inte heller störtat tillbaka ned.
Vi har också fått höra att ”politiken har gått sönder” och att ”den alltför breda basen blev ett handikapp” eller att ”det ideologiska kittet har varit tunt”. Sådana uttalanden säger ingenting, lovar ingenting och förklarar heller ingenting för vanliga människor. Jag tror att vanliga människor nu av politiken förväntar sig enhetlighet, en välfungerande bas och tillräcklig sammanhållning.
Man har inte störtat ner igen, och kommer inte heller att göra det. Så länge man stått enad har något sådant aldrig kunnat ske. Jag kommer att tänka på den föregående ekonomiska grundstötningen. Då talade man om vilja – ja i själva verket talade man inte ens om det, man helt enkelt kände viljan. Man talade om en mission, en stor uppgift, och skred till verket, med mindre offentlighet och mer hårt arbete. Kanske lyckades man också delvis med uppgiften.
Det sägs att de folkvalda speglar folket, och så ska det ju vara. Men samtidigt avspeglas också de folkvalda i folket. Man har också noggrant iakttagit er och er verksamhet har påverkat medborgarnas tänkande. Det som är bra får tyvärr ofta mindre uppmärksamhet.
Arbetssätten och samtalskulturen i riksdagen har klart blivit effektivare. Det visar att ledamöterna respekterar sitt arbete och sin ställning. Denna utveckling är viktig med tanke på demokratin, och för den kan vi tacka såväl riksdagens talman och dennes tjänstemannakår som de enskilda ledamöterna.
På individnivå vill jag särskilt lyfta fram en av er. Riksdagsledamot Anssi Joutsenlahti har varit en förebild när det gäller oegennytta. Det kan vi behöva nu, i dessa svåra tider. Egennytta och själviskhet har vi ju redan sett nog av.
* * *
Vid sidan av sin egentliga lagstiftande uppgift framför riksdagen sina åsikter om den samhälleliga utvecklingen. Som exempel på detta vill jag ta revisionsutskottets omfattande utredning om hur man kan förebygga marginalisering av unga. Detta slags initiativ till debatt från riksdagens sida är och bör utgöra viktiga impulser på den nationella radarskärmen.
Låt mig ta upp en fråga som gäller vår gemensamma verksamhet. Vid ingången av min ämbetsperiod år 2012 trädde en grundlagsändring i kraft som den föregående riksdagen hade beslutat om, där riksdagen fattade tyglarna genom att bestämma att det vid eventuella konflikter mellan presidenten och regeringen – som dock betraktades som teoretiska – är riksdagens ståndpunkt som är avgörande. När jag vid den tidpunkten i egenskap av talman (vars bidrag till denna ändring begränsades till ett formellt klubbslag) vid avslutandet av riksmötet 2011 i denna sal blickade tillbaka på den gångna valperioden ansåg jag den bestämmelsen vara en stor framgång.
När jag nu gör samma granskning ur mitt nuvarande perspektiv framstår den som en ännu större framgång. Med detta vill jag entydigt säga att jag har upplevt att jag i mitt arbete på sätt och vis får ett slags informell parlamentarisk täckning, och att jag får stöd och kraft av detta. Jag vill dessutom särskilt understryka hur djupt jag värdesätter samarbetet med riksdagens utrikesutskott och försvarsutskott. Samarbetet har inneburit ett oförställt och förtroligt utbyte av tankar utan formaliteter. Det är precis vad som behövs i dessa tider.
* * *
Förutom att vi har upplevt sju magra år inom ekonomin har också Europas säkerhetsställning försvårats under den valperiod som nu avslutas. Arabvåren, som inleddes våren 2011 med många slags förväntningar, har utmynnat i en mängd farliga konflikter i Europas södra grannskap.
Under det gångna året har krisen i Ukraina och Rysslands agerande undergrävt säkerheten i Europas östra områden. Tusentals har dödats, den säkerhetspolitiska stabiliteten är hotad och centrala folkrättsliga principer har åsidosatts. Samtidigt har relationerna mellan Ryssland och västländerna skärpts på ett sätt som vi inte har bevittnat sedan det kalla krigets dagar.
Det har alltså inte skapats en sådan krets av stabila vänner runt vår världsdel som vi hade hoppats på och som vi ännu för ett fåtal år sedan kunde förvänta oss. Snarare har det varit så att nya konflikter har väntat runt varje krök. Realiteterna är sådana att vi nu ser en förskjutning från europeisk expansiv värdepolitik till defensiv säkerhetspolitik. Det behöver knappast särskilt understrykas hur stor den förändringen är, eftersom det är alldeles uppenbart. Det är också uppenbart att Europa måste använda metoder man kanske inte är van vid för att tackla dessa utmaningar.
Finland har följt en stabil och konsekvent linje. Finland är ett europeiskt land, och stöder som sådant alltid internationell rätt och folkens självbestämmanderätt, vid behov även med hjälp av sanktioner. Vi har hjälpt och kommer att hjälpa dem som är i nöd. Vår ambition har varit och kommer också framöver att vara att främja stabilitet i Nordeuropa.
Stormakten Ryssland förblir vår granne och Finland förblir granne med Ryssland. Faktum är att vi har Ryssland som granne i ur och skur, och grannförhållandet måste vårdas på de sätt som är möjliga. Relationerna mellan Finland och Ryssland har i synnerhet på det ekonomiska området ingalunda varit immuna för konsekvenserna av de mer övergripande spänningar jag beskrivit ovan, och de är det inte heller i dag. Det skulle emellertid inte ligga i någons intresse – allra minst Finlands – att avsiktligt börja underminera relationerna mellan våra länder.
Utvecklingen under de senaste åren visar att Finlands grundläggande lösningar för att upprätthålla försvarsförmågan har varit de rätta. Att bara följa de senaste trenderna skulle ha lett oss på avvägar. Under valperioden har man på ett föredömligt sätt genomfört en reform av försvarsmakten som har gjort verksamheten effektivare och sparat kostnader.
Nu står vi inför en ny utmaning: att säkerställa att vår nationella försvarsförmåga har modern kapacitet. Detta kommer att kräva beslut och åtgärder. De senaste händelserna har också påmint oss om att den nationella säkerheten kräver mångsidig beredskap och riskhantering. Detta omfattar bland annat tidsenlig underrättelseförmåga och lagstiftning till stöd för detta.
Ett tätt internationellt samarbete har varit en del av vår säkerhets- och försvarspolitik under den valperiod som nu avslutas. Så kommer det att vara också i fortsättningen. Vad samarbetet ska innefatta är något som ständigt omprövas. Vid sidan av krishantering betonas vikten av gemensamma övningar och upprätthållandet av kapaciteterna. Finland bör delta i samarbetet utifrån sina egna utgångspunkter, utan att utesluta egna alternativ.
När det gäller att säkerställa Finlands säkerhet kommer utrikespolitiken fortfarande först, men den backas upp av ett trovärdigt försvar.
Ärade talman
Ärade representanter för Finlands folk,
Jag vill tacka riksdagen för dess värdefulla arbete för nationens bästa och förklarar riksdagens arbete avslutat för denna valperiod.