Jag och min maka har glädjen och äran att träffa er igen, företrädare för den i Finland ackrediterade diplomatkåren. Jag vill också passa på att tacka er varmt för ert idoga arbete för att främja relationerna mellan ert hemland och Finland. Diplomatens arbete består ibland av snabba beslut och krävande uppgifter, ibland av ett långsamt knogande. Men alltid är det viktigt.
I Finland har vi nu riksdagsvalet bakom oss. Valet har också sysselsatt er, som har i uppgift att följa utvecklingen i Finland. Valresultatet är just sådant som de finländare som har utnyttjat sin rösträtt önskar. Den yttersta makten ligger hos folket, och därmed även ansvaret. Detta är en stenhård princip för demokratin. I valresultatet avspeglas i vilket fall som helst den finländska demokratins anda. Trots olika åsikter framhäver resultatet kravet på gemensamt ansvar samt samarbete och tillit. Dessa behövs.
Vi har också fört en livlig debatt om utrikes- och säkerhetspolitiken, även om det inte fanns stora tvistefrågor på detta område. Detta var ju dock väntat, med tanke på både det försvårade säkerhetsläget i Europa och vårt eget val. Ingen, varken inom landet eller utanför, kan kväsa den diskussionen. Ordet är fritt, analyserna och slutsatserna är mångfasetterade. Jag har ibland kritiserats för att vara kryptisk. Låt mig därför befästa denna bild: man får och ska vara av olika åsikt, men man kan inte samtidigt både vara av annan och av samma åsikt. En ansvarskännande statsledning fungerar under alla förhållanden så, att man enas om en linje och sedan handlar i enlighet med detta. Vid behov justeras sedan denna linje – tillsammans.
Vi kommer naturligtvis att fortsätta den nationella debatten om utrikespolitiken. I detta syfte arrangeras de traditionella Gullrandadiskussionerna återigen i mitten av juni. Vi kommer då att tala både om de internationella utsikterna i ett brett perspektiv och om vår egen nationella säkerhet.
Sedan vi senast träffades har vi under det gångna året blivit vana att upprepa att Europas säkerhetspolitiska läge har blivit svårare särskilt i och med konflikten i Ukraina och Rysslands oacceptabla handlingar. Detta gäller också i dag. Vi har förstås Minskavtalet, men våldet har trots detta inte upphört.
Det är inte första gången jag säger detta, att jag ser mycket klart och med stor oro att klyftan mellan EU och Ryssland hela tiden har blivit större. Tidvis har denna klyfta ökat långsammare, tidvis snabbare. Men utvecklingen har i vilket fall som helst inte avstannat. Och det handlar inte enbart om intressen, utan även om principer och värderingar.
Det finns många orsaker till denna klyfta. Det fanns svårigheter i relationerna mellan EU och Ryssland redan före krisen i Ukraina, och i många sammanhang talade vi förbi varandra eller tolkade händelser ur motsatt perspektiv. Redan de grundläggande principerna skiljde sig från varandra. I väst tolkade många att utvecklingen i Ryssland för landet närmade väst. Det gick visst så att Rysslands uppfattning om landets utveckling ändrades på vägen. Det är inget under att man hamnade i svårigheter.
Jag misstänker att detta inte går att ändra på snabbt. Det finns alltså inget sådant friktionsfritt förhållande som man kunde gå tillbaka till, om det vore möjligt. Inte heller finns det utrymme för högtflygande planer. Men det borde alltid finnas utrymme för sansad analys och eftertanke och en diplomati som sker stegvis och som grundar sig på dessa.
Hanteringen och lösningen av krisen i Ukraina är i vilket fall som helst en utgångspunkt och ett första steg. Minskavtalet, om det efterföljs och om det finns vilja att hålla fast vid det, ger förutsättningar för detta. Det är klart att EU har reagerat starkt på krisen i Ukraina, också genom sanktioner. Det har varit den enda möjligheten i en situation där det inte ens existerat goda lösningar. Detta är också Finlands linje.
För det andra anser jag det viktigt att utvecklingen av krisen inte fritt tillåts svämma över till allt fler områden och sektorer. Även samarbetet och kontakterna bör skyddas. Så vitt jag ser gäller detta frågor som kontakterna på medborgarnivå och arktiskt samarbete, där det finns många gemensamma intressen. Trots att det nu inte finns någon återgång till det normala betyder det inte att man ska fortsätta mot det onormala, åtminstone inte utan att se sig om.
För det tredje ser jag det som betydelsefullt att kontakterna med den ryska ledningen fortsätter på ett ansvarsfullt sätt. Även under kristider – och i synnerhet då – är det viktigt med diskussion. Men i fråga om EU-medlemmarna bör det vara klart att detta inte får rasera unionens interna solidaritet och trovärdigheten för gemensamma beslut.
Vi har således under alla omständigheter en tämligen lång väg framför oss och ställs inför fler frågor än svar. Trycket kommer inte att lätta.
Parallellt med krisen i Ukraina har Europa tvingats bli varse om allt större svårigheter i syd. Vi är omringade av konflikter. De våldsamma konflikterna i Nordafrika och i Mellanöstern har lett till regionala katastrofer och följder som sträcker sig ända till Europa. De otaliga människooffer på Medelhavet som den okontrollerade flyktingströmmen orsakat chockerar hela världen. Vi har också fått erfara att hotet om terrorism har ökat. Situationen i sin helhet är oroväckande och ärligt sagt är något klart slut på osäkerheten inte i sikte.
Det är uppenbart att Europa inte ska ha separata nordliga, östliga eller sydliga problem. Det är fråga om gemensamma problem. Ingen är immun. Alla måste för sin del förstå att kräva gemensamt ansvar. Utmaningen består i att hitta effektiva och balanserade metoder genom vilka Europa ska kunna ta itu med problemen. Man måste se saker på ett nytt sätt. Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet.
Jag konstaterade nyligen att det håller på att ske en förskjutning från en expansiv värdepolitik i Europa till en defensiv säkerhetspolitik. Europa kan inte längre bara fundera på hur dess värderingar och modeller sprids annanstans, utan också på hur vi ska försvara dessa värderingar i Europa. Sakläget är mycket mer komplicerat och självklarheterna från 90-talet är inte längre självklara. Det räcker inte med upprepning, det behövs också nytt.
Bästa vänner,
Också i detta svåra läge kommer Finland att förbli en öppen medlem i världssamhället och en initiativrik utvecklare av internationellt samarbete. Vi sörjer noga för vår säkerhet och våra intressen, men vi kurar inte ihop oss för att endast skydda dem. Även i fortsättningen vill vi vara ett land som tillsammans med andra söker allt bättre lösningar på de stora problem som berör hela mänskligheten, såsom klimatförändringen eller jämställdheten mellan kvinnor och män. Av er, ärade chefer för de diplomatiska beskickningarna, hoppas jag naturligtvis på praktiskt stöd och medverkan i detta arbete.
Avslutningsvis vill jag önska en god fortsättning på ert arbete i Finland och med Finland. Vi finländare uppskattar ert arbete. Tack!