Detta är redan vårt tredje möte inom en kort tid. Det är sällsynt med så här intensiv interaktion på högsta nivå, men i relationen mellan Finland och Estland hör det till saken.
Nu när Finland redan firar och Estland gör sig redo att fira sitt 100-årsjubileum har vi vår gemensamma, och delvis också separata, historia i hågen. Ibland händer det att större och starkare historieskrivningar trampar ner mindre stater. Detta har vi inte behövt finna oss i. Som avkomligar till runosångare berättar vi själva våra historier. Detta är viktigt också i denna tid av informationspåverkan.
De centrala händelserna i våra länders självständighet är på många sätt inlindade i varandra. Det är endast elva veckor mellan Finlands och Estlands självständighetsförklaringar. I det estniska frihetskriget kämpade Estland framgångsrikt mot yttre fiender, till en del med stöd av de finska stamfränderna. I det finska fortsättningskriget var det i sin tur estniska frivilliga, de så kallade finlandspojkarna, som ställde upp för Finland. Detta är en hederskuld som vi finländare aldrig glömmer.
Vi delar många erfarenheter, men vår politiska historia präglas också av skillnader. Därför är det inte så märkligt att vi ibland är oeniga om nyanser och att vi väljer olika betoningar och ord. Detta är inget att skrämmas för. Huvudsaken är att vi respekterar varandras åsikter. Och när vi träffas tillräckligt ofta får vi höra och hörsamma även motiveringarna till varandras åsikter. På så sätt minskar, eller rentav försvinner, den smala springan mellan oss.
* * *
Hela Västvärlden lever i en tid av förvirring. För oss i Europa är demokrati, tillförlitliga medier, likvärdighet och rättsstatsprincipen självklarheter. Vid sidan av dem har det dykt upp element som skapar osäkerhet. Okontrollerbar immigration, växande extrem populism och intolerans i kombination med ekonomisk osäkerhet har skapat nya underströmningar i samhället. Terrorismen berör också oss. Flera ester förolyckades i Nice och finländare skadades i Bryssel.
Också på vårt gemensamma hav, Östersjön, har det hänt mycket. Geopolitiken sägs ha återvänt, om den ens någonsin helt lämnade området. Spänningen i vårt närområde har i vilket fall som helst tilltagit.
Själv tror jag att spänningen är en återspegling av det övergripande globala klimatet. Den kalla snålblåsten pinar också våra ansikten. Den skapar en känsla av osäkerhet och oförutsebarhet, vilket i synnerhet för ett litet land med respekt för folkrättsliga regler är minst sagt olustigt.
Finland och Estland stöder sig på internationell rätt och vi är berättigade, om inte rentav skyldiga, att kräva att den följs. Trots att stormakterna ibland har en benägenhet att tolka regler i linje med deras intressen måste vårt eget agerande vara klanderfritt. Endast då kan vi kräva detsamma av andra. Finland och Estland har för sin del trofast skött såväl sina EU-förpliktelser som andra internationella förpliktelser. Detta uppmärksammas, och uppskattas.
Alltid är det likväl inte nog med värderingar och exempel. Det behövs också initiativkraft och åtgärder för att mildra spänningen och för att bevisa värdet av samarbete och gemensamma strukturer för oss alla. Ett bra exempel på detta är det arbetsgruppsmöte om flygsäkerheten i vår region som hölls i Helsingfors för en vecka sedan i regi av Internationella civila luftfartsorganisationen ICAO. Det gläder mig att mötet blev av och att det kommer att följas upp. Jag vill tacka Estland för stödet med att föra initiativet framåt.
Men ingen av oss är ensam, och inte är det heller bara vi två. Det är alla vi tillsammans som rår över en enhetlig Europeisk union, ömsesidig solidaritet och insatser som målmedvetet går in för att finna lösningar. Jag är övertygad om att Estland kommer att vara en skicklig ordförande i EU under den senare hälften av detta år. Finland ger på alla sätt sitt stöd åt Estland i detta uppdrag.
EU behöver visserligen förnya sig och koncentrera sig på funktioner som ger mervärde åt medborgarna. Ett exempel som jag kommer att tänka på är att garantera medborgarnas säkerhet. Ofta glömmer vi också att det nära umgänget mellan ekonomierna och människorna i Finland och Estland uttryckligen bygger på EU. Utan unionens stöd hade arbetskraften kanske inte rört på sig, energi- och infrastrukturprojekt hade kanske aldrig blivit av och Finska viken hade kanske aldrig överbryggats i den nuvarande utsträckningen.
* * *
När Estland återfick sin självständighet såg Finland omedelbart sin nya granne som en partner. Devisen för Finland 100 år är ”Yhdessä – Tillsammans”. Till en början torde tanken bakom devisen ha varit att finländare tillsammans med andra finländare skapar en fest för hela folket, men mottot lämpar sig mer än väl även för relationen mellan Finland och Estland. Samma motto kunde med fördel klinga över hela Europa.
Jag citerar Lennart Meri som har sagt att den enskilda människan, eller till och med en hel generation, lockas av att konstatera att ett uppdrag är slutfört. Trots att vårt folk, eller i vårt fall våra båda folk tillsammans, firar sitt jubileum, är detta inte sant: vår resa och vårt gemensamma arbete har bara börjat.
Låt oss höja en skål för våra sånger, våra runor, våra släktklenoder, sjunga dem som de har sjungits – en skål för vårt gemensamma sinne i alla dess uttryck.