Copyright © Republikens presidents kansli
Vi minns den ju alla så väl: dagen då kursen började och dagen då den slutade. Däremellan hann mycket hända, och ingen av oss åkte hem utan intryck. För att sammanfatta denna känslofärgade stämning kan man säga att Fosterlandet hade upplyst sitt anlete. Det var ju så det var.
Det är en glädje att få tala till er här i universitetets solennitetssal i dag. Det är också en utmaning, som dock mildras av att försvarskursens anda vilar över oss alla. Jag hoppas att inte alltför många av er liksom jag själv stundtals har glömt att betala medlemsavgiften.
Jag ska tala om Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Eftersom jag inte har för vana att räkna upp alla viktiga saker på en gång, tänker jag också i dag koncentrera mig på ett fåtal frågor. Dessa frågor är Finlands övergripande utrikespolitiska linje, våra försvarspolitiska samarbetsutsikter och utvecklingen av vårt försvar. Det finns tid för frågor och diskussion i slutet av tillställningen.
* * *
Den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen har precis blivit färdig. Den ska ge en lägesbild av vår omvärld och innehålla riktlinjer för vår egen verksamhet i en föränderlig värld. Den är ingen thriller, och ska inte heller vara det. Det är inte meningen att vi ska försöka bli ett land vars säkerhetspolitik höjer pulsen i onödan. Vår utrikespolitik följer med sin tid ändå.
Vår utrikespolitik tar avstamp i den verklighet som omger oss i dagens läge. Det är en verklighet som innebär en omfördelning av ekonomi och makt, snabba förändringar och ett starkt ömsesidigt beroende. För att vi ska förstå situationen och kunna agera i den måste vi naturligtvis förenkla bilden, men inte alltför mycket. Därför kan inte heller vår utrikespolitik enögt syssla med än den ena, än den andra avgränsade frågan. Det viktigaste är ju att vi har förmågan att gestalta framtiden och smidigt anpassa oss till den.
Vi måste ha klara prioriteringar. Grannrelationerna och närområdet står alltid i centrum för vår utrikespolitik. Att det nordiska samarbetet har blivit viktigare lär inte vara obekant för denna publik. Och jag räknar nog också vårt största grannland Ryssland till våra grannrelationer. Europeiska unionens ekonomi och utrikespolitiska handlingsförmåga måste återupplivas för att vi ska klara oss på ett mer övergripande plan. Också den multilaterala ordningen måste stärkas, och här spelar FN en viktig roll. Vi måste vässa vår ekonomiska diplomati – och så gör nog även alla andra som bara kan.
Det är bra att diskutera dessa – eller andra – prioriteringar och komma med alternativa förslag. Det faller sig naturligt att göra det nu, när redogörelsen är färdig.
Utrikespolitiken är inte en egen värld som saknar kontakt med den övriga politiken. Min högaktade föregångare Urho Kekkonen hade säkert rätt när han betecknade utrikespolitiken som betydelsefullare än inrikespolitiken. I dagens värld, som i hög grad styrs av ekonomisk konkurrens, måste vi dock vidga blicken. Om ett land i ekonomiskt och samhälleligt hänseende är misskött är det svårt att tänka sig att det skulle ha mycket att komma med utåt heller. Därför kan endast ett ekonomiskt starkt och välmående Finland vara en internationellt relevant aktör. I denna mening är inrikespolitiken i högsta grad också utrikespolitik, och de två bör inte ställas mot varandra.
* * *
De militära maktmedlens betydelse i världspolitiken har inte minskat. Risken för storkrig verkar osannolik, men det finns allvarliga kontroverser och regionala konflikter också i Europas grannländer. Verkningarna av dem känns snabbt även här. Det handlar om allt större konkurrens om naturtillgångarna och samtidigt om en tvist om vem som bär ansvaret för den miljöbelastning som användningen av naturtillgångarna förorsakar. Allt detta åstadkommer spänningar. Även kärnvapnen kastar en dyster och aktuell skugga över vår tillvaro.
Den bärande tanken i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är samarbete. Även om alla måste sköta sin egen andel kan man inte på ett trovärdigt sätt svara på dagens säkerhetshot ensam, genom att agera på egen hand. Detta gäller alla, också de största länderna. Eftersom vårt land är mycket beroende av internationell ekonomisk växelverkan, ligger det också i Finlands intresse att stabila förhållanden, demokrati, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi vinner framsteg i världen utan störningar. Vi är alltså intresserade av gemensam säkerhet. Detta är orsaken till att också vi bär vårt ansvar i den militära och civila krishanteringen runt om i världen, från Afghanistan till Mellanöstern, och försöker undanröja orsakerna till konflikter med hjälp av utvecklingssamarbete. Detta är också orsaken till att vi satsar på det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet inom EU, på partnerskapet med Nato och på det nordiska försvarssamarbetet.
Redan nu gör vi alltså mycket och deltar på olika håll. Men frågan lyder, räcker det i dagens läge? För vissa är svaret nej. De tycker att vi omedelbart borde ingå en militär allians. Andra tycker att det är för mycket, att vi fjärmar oss alltför långt från den forna neutraliteten som vi fortfarande kommer väl ihåg. Och när det väljs en ny president väntar sig båda skolorna att det ska bli ändring, på det sätt som de själva önskar naturligtvis.
Jag lovar att vara ytterst demokratisk i den meningen att jag gör alla ungefär lika besvikna. Vår säkerhet hänger i nuläget inte på ett Natomedlemskap. I regeringsprogrammet och i förslaget till säkerhets- och försvarspolitisk redogörelse konstateras det att vi inte planerar att ansöka om medlemskap i Nato, även om vi bevarar möjligheten att göra det. Men vår säkerhet är inte heller på något sätt betjänt av att vi börjar begränsa och nedmontera samarbetet. Tvärtom. Vi har heller ingen nytta av att bakbinda våra egna händer och begränsa vår säkerhetspolitiska handlingsfrihet. Vi stänger inte ut oss själva från vår föränderliga omvärld.
Det ligger i Finlands aktuella intresse att övervägt och stegvis utveckla samarbete och partnerskap från våra nuvarande utgångspunkter. Här finns mycket att göra, t.ex. samarbetet med Sverige och Norge när det gäller övervakningen av det isländska luftrummet. Det nordiska samarbetet byggs både tillsammans och bilateralt utgående från de faktiska förutsättningarna och behoven. Under de senaste dagarna har man gett en bild av att samarbetet har nått en helt ny nivå. Budskapet från Sverige är välkommet, eftersom det talar för att vi har samma strategiska avsikter och tankar som på andra sidan Bottenviken. Men det är bäst att strikt hålla sig till innehållet i budskapet, nämligen tanken om att tillsammans med de andra nordiska länderna utveckla principen om "pooling and sharing" när det gäller försvarsmateriel. Därifrån är steget långt till en bilateral militär- eller försvarsallians mellan Finland och Sverige.
Det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet inom Europeiska unionen har inte gjort några nämnvärda framsteg under den senaste tiden. Unionen koncentrerar sig på att rädda sin ekonomi, vilket är alldeles rätt. Men vi får inte glömma säkerhetspolitiken. I själva verket är det just säkerhet medlemsländerna nu efterfrågar, i takt med att man måste gallra bland de nationella strukturerna. En gemensam försvarspolitik för EU kommer inte att ersätta Nato, och innebär inte ens en överlappande struktur. Också Förenta staternas centrala betydelse för Europa och dess säkerhet kvarstår, ekonomin inte att förglömma. Men detta är ingen orsak att förringa EU:s egen potential, som är av särskild vikt för de alliansfria medlemsländerna. Vi måste försäkra oss om att det inte finns några hinder för genomförandet av solidaritetsklausulen och den ömsesidiga biståndsskyldigheten enligt Lissabonfördraget, utan att vi tvärtom skapar förutsättningar för genomförandet.
Också Nato står inför liknande utmaningar på grund av ekonomin: Hur ska man trygga funktionsförmågan när resurserna minskar, utan att samtidigt avstå från något väsentligt, såsom försvarsuppgiften, krishanteringen och den samarbetsbaserade säkerheten? Detta avspeglas också i utvecklandet av partnerskap, som också vi på många sätt drar nytta av.
* * *
Det som i grund och botten är avgörande för Finlands säkerhet nu och i framtiden är en trovärdig militär försvarsförmåga. För detta krävs vilja att försvara landet, organisation och materiel. Alla dessa faktorer måste vara i skick. Sammansättningar och tekniska lösningar varierar i takt med att tekniken och konfliktbilderna förändras, men viljan att försvara landet är grundläggande. En stark vilja är inte nog i sig, men utan vilja har man ingen hjälp av de andra faktorerna.
Finlands försvarslösning utgår från att hela landet ska försvaras. Alltid. För detta krävs en tillräcklig reserv, vilket i sin tur är möjligt endast om vi har allmän värnplikt. Det finns ingen tillnärmelsevis upptänklig budget som skulle räcka till för att upprätthålla en tillräckligt stor yrkesarmé. En yrkesarmé kostar för mycket och producerar inte den reserv som behövs. Därför har Finland inte råd med en yrkesarmé inom en tänkbar framtid.
I dagens värld handlar Finlands försvar inte mera enbart om att förbereda sig på traditionellt ödemarkskrig. Också säkerhetsutmaningarna lever i tiden. Informationsnätverken och deras funktion är ett allt viktigare skyddsmål för oss. Satsningar på cybersäkerhet och kunnande inom detta område är därför en central del av vårt försvars framtid. Samhället måste också försäkra sig om att ha seghet och uthållighet i de mest olikartade undantagssituationer.
Den pågående försvarsreformen har väckt mycket diskussion. Det är förståeligt, eftersom reformen i många avseenden svider. Trots det måste vi hela tiden komma ihåg varför reformen genomförs. Den genomförs för att trygga verksamhetsförutsättningarna för vårt försvar. Målet är att säkerställa att de trupper som inrättas för krigstid kan fungera och att de kan utrustas med den materiel som krävs för uppgifterna. Man måste kunna göra behövliga ändringar i de fredstida arrangemangen för att den krigstida förmågan ska hållas på så hög nivå som möjligt.
Försvarsreformen gäller de närmaste åren, men den löser inga frågor på längre sikt. Efter 2015 kommer principerna för den nuvarande försvarslösningen inte att kunna följas utan extra resurser. Vi står inför betydande – och dyra – anskaffningar av allt från materiel för armén till fartyg för marinen och efterföljare till Hornetplanen. Vi blir tvungna att ta ställning till hur förutsättningarna för den nuvarande försvarslösningen ska kunna tryggas. Detta är den centrala frågan för vår säkerhets- och försvarspolitik under de närmaste åren.
* * *
Nittiofemåringen Finland lever i en utrikes- och säkerhetspolitiskt stabil tid, som dock inte kan karakteriseras som bekymmerslös. Vi måste fortsätta att aktivt bygga och producera säkerhet, både här hemma, i närområdet och ute i världen. Vår utrikespolitiska linje är en linje av konkreta handlingar, ansvar, samarbete och medverkan. Det för Finland framåt.
Jag kommer själv ihåg hur man på försvarskursen hajade till inför den stränga disciplinen. Den gav också upphov till en självdisciplin som inte alls kändes illa. Därför ska jag nu ta mig i kragen och avsluta mitt tal. Ett varmt tack till er alla för att ni har lyssnat disciplinerat!
Copyright © Tasavallan presidentin kanslia