Republikens ?president Sauli Niinistös tal vid invigningen av bokmässan i Frankfurt 7.10.2014

Det är en glädje och ett privilegium för Finland att få presentera sig som temaland på Bokmässan i Frankfurt, som nu inleds. Vi är mer än entusiastiska över att vi får vara med er här i dag.

Vilka är vi finländare egentligen och vad har just vi att erbjuda den stora publiken i litteraturens värld?

Vi är landet där kvinnorna som de första i världen fick fulla politiska rättigheter, där yttrandefriheten enligt alla mått ligger på toppnivå i världen, där utbildningssystemet är världsberömt för sina toppresultat och konkurrenskraften förstklassig.

Vi är landet där spjutet flyger längre än någon annanstans i världen och där anspråkslöshet är en dygd. Vi förbättrar världen lika väl i bastun, där vi slår varandra med våra bastukvastar, som på städernas kaféer, där vi läppjar på en latte medan vi bläddrar i de sociala medierna på våra smarttelefoner.

Den finländska litteraturen bjuder på intellektuell glöd och emotionell tröst. Den är en narrativ symfoni laddad med språkliga spänningar, som rör sig mellan melankoli och extas, mellan förtvivlan och omnipotens, mellan ensam gråt och gemensamma skrattsalvor.

I våra böcker möter vi gubben Väinämöinen, den gamle vise siaren, och Louhi, den ondsinta matriarken i nord, åskgudens son, sju vilda bröder och Mumintrollet med sina vänner. En liten pojke glider i en vassbåt längs den mäktiga Nilen. En flicka åker tåg genom Sovjetunionen. En mamma som är kriminalpolis löser mordmysterier i huvudstadsregionen och Pentti Saariskoskis diktarjag bekänner: ” Det finska språket är för mig ett fönster och ett hus. Jag bor i språket. Språket är min hud.”

* * *

Den finländska litteraturen är folksägner som berättades vid lägerelden och fick kinderna att glöda och fantasin att flyga. Den är historiska självbiografier, där sanning blandas med fiktion. Den är knivskarp men ljum samtidsanalys, där både familjemedlemmar och beslutsfattare får höra några sanningens ord, både landsmän och utlänningar, både det förflutna och framtiden.

Med andra ord: Finnland. Cool.  Precis som vår mässlogan sammanfattar det. 

* * *

Den finländska litteraturen är ung. När Finska litteratursällskapet grundades på 1830-talet fanns det inte ens ett ord för litteratur i finskan. Man använde omskrivningar eller en förfinskad version av det svenska ordet, ”litteratuuri”. Det var Elias Lönnrot som hittade på det finska ordet för litteratur, ”kirjallisuus”, och det användes första gången i Finska litteratursällskapets stiftelseurkund.

Den finska litteraturen var alltså ung, men den visade snabbt sin styrka. Litteraturen har bidragit till att bygga upp den finska identiteten och den finska identiteten till att skapa litteratur. Jag ska berätta om den finska litteraturen genom några glimtar som visar dess olika dimensioner. 

* * *

Den första är impulsen till den finländska bildningens uppsving.

Fram till 1809 hade Finland varit en del av Sverige, men blev då ett autonomt storfurstendöme under Ryssland.  Vid den tiden hade Ryssland en liberal inställning och nationalkänslan i Finland blommade upp. Som finskhetsmannen Adolf Ivar Arwidsson uttryckte det: ”Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar”.

Och det blev vi också så småningom. Nationaleposet Kalevala, med sin nationalromantiska anda, inspirerade finländarna att sträva mot självständighet.

Det första skönlitterära verket på finska, Aleksis Kivis Sju bröder, utkom. Budskapet i boken var att visa hur viktig läs- och skrivkunnigheten är. Endast genom den blir individen en fullvärdig och självständig medlem av samhället.  Här kan jag inte här låta bli att nämna att en utmärkt tysk översättning av denna bok ges ut här på mässan.

Det skapades också mycket annat av värde och också gemene man fick en viss allmänbildning.

Än i dag, nästan 150 år efter att Sju bröder kom ut, är bokens budskap lika aktuellt. Vi finländare är ett läsande folk. Ungefär 80 procent läser minst en bok per år och en tredjedel minst en bok i månaden. När det gäller läskunnighet hör vi till världstoppen.

Vårt biblioteksväsen tillfredsställer effektivt vår läslust. Finländaren besöker ett bibliotek i medeltal ett tiotal gånger per år och det totala antalet boklån uppgår till cirka 70 miljoner. Det betyder att varje finländare lånar en bok per månad, till och med litet fler.

Här finns kanske svaret på den fråga som vi så ofta får höra: hur i all sin dar får ni tiden att gå under de mörka vinterkvällarna? Det är kanske också ett svar på frågan hur i all sin dar vi klarar oss så bra i Pisaundersökningarna.

Följande glimt belyser internationaliseringen.

Enligt ett gammalt talesätt är Finland en ö. Vi har ansetts vara ett litet, fjärran beläget land med långa avstånd och gles bebyggelse. Litteraturen byggde broar från ön till kontinenten – den öppnade vägen ut i världen.

Den översatta litteraturen hade en stor betydelse när det gällde att öppna portarna till stora världen. Den nationella rörelsen började anse att det rentav var en medborgerlig plikt att översätta skönlitteratur till finska. I början handlade det främst om de nordiska länderna, Ryssland och Tyskland. Litteraturöversättarna hade en dubbelroll; de utvecklade också det finska skriftspråket och var tvungna att göra det.  

Men finländska författare gick också ut i världen, både fysiskt och i sin fiktion. Och dit förde de också sina läsare.

I Egypten har jag levt, fastän jag aldrig varit där”.  Så berättas det att författaren Mika Waltari sade, när han fick frågan hur hans storroman, Sinuhe egyptiern, kommit till./p> Detta exempel bland många andra visar hur världen, bok för bok, öppnade sig också för folket högt uppe i Norden. Samtidigt berättar det också något om litteraturens innersta väsen; från ”ön” kunde man förflytta sig till fjärran länder utan att en enda gång gå ut på en bro; man kunde leva på platser där man aldrig satt sin fot.

Världen hittade i sin tur vägen till Finland och till vår litteratur.  En internationell läsekrets följde med Waltari på hans resa till livet i det forna Egypten. Ett annat exempel från svunna tider är Frans Emil Sillanpää, som 1939 fick Nobelpriset. Då han fått telegrammet om att han beviljats priset lät han meddela: ”Djupt rörd tackar jag på mitt lands och mina egna vägnar för äran och tar gärna emot priset.” – Ja, vad var det jag sade i början av mitt tal om att anspråkslöshet är en del av den finska folkkaraktären.

Framgångarna för vår litteratur under de senaste åren visar att internationella stjärnor kan födas också i ett litet språkområde. Sofi Oksanens roman Utrensning blev 2010 en ny topp i vår litteraturexport – översättningsrättigheter till hennes böcker har snabbt sålts till över 40 språkområden.  Efter Utrensning har verk av Riikka Pulkkinen, Katja Kettu och Rosa Liksom snabbt sålts till ett flertal länder och de har börjat översättas till många olika språk. Det är kvinnorna som nu banar väg för de finländska författarna.

Och på den vägen går vi vidare, ut i världen, med böcker under armen. För fantasin och tanken finns inga öar, inga broar, inga gränser.

* * *

Och här kommer den sista glimten. Litteraturen är inte bara finsk, inte bara tysk; litteraturens budskap är att den inte har något land. Gemensamt för litteraturen är att den har ett enda hem, människosinnet och dess alster.

Jag har undrat hur det skulle gå om alla yttre kännetecken på en bok jag läst försvann. Om man inte visste vem som har skrivit den och ingenting skulle avslöja var och när berättelsen i boken ägt rum. Det skulle bara finnas en avskalad berättelse om människors tankar och relationer.

Hur skulle den boken se ut?

Kanske vore den som en av de skrifter som hellenisterna lämnade efter sig i arv till oss, som en bok av Shakespeare, som ett verk skrivet med kinesisk kalligrafi, den kunde ha skrivits av Marquez, Soyinka, Doctorow eller av manusförfattaren till den senaste succéfilmen.

Den skulle vara ett universellt budskap om människosinnet, för i grunden är vi och har alltid varit så lika i hat, avund och medkänsla, i lycka och framgång, i tro och brist på tro.

Har då allt redan skrivits? Att döma av alla konflikter i världen, också krigiska, har vi ännu mycket att lära oss om varandra. Litteraturen har en enorm betydelse när det gäller att få  oss att se hur lika människor är trots att de  utrycker sig olika i olika kulturer. Ja, man kan aldrig skriva för mycket eller läsa för mycket.