Republikens president Sauli Niinistös tal vid middagen för den diplomatiska kåren i Presidentens slott den 2 maj 2019

Foto: Juhani Kandell/Republikens presidents kansli
Kuva: Juhani Kandell/Tasavallan presidentin kanslia Photo: Juhani Kandell/Office of the President of the Republic of Finland

Excellenser, mina damer och herrar

Det är återigen ett nöje att få välkomna er alla till Presidentens slott. Som vanligt representerar denna middag både kontinuitet och förändring.

Kontinuiteten består i traditionen att samla ambassadörer från hela den diplomatiska kåren en gång per år.

Förändringen i att välkomna de nyanlända till denna gemenskap. Nästan trettio av er har överlämnat sina kreditivbrev under de senaste tolv månaderna och deltar i denna sammankomst för första gången i dag.

Låt mig ta tillfället i akt och tacka er alla för ert värdefulla arbete för våra länders relationer.

Tyvärr har också sorgliga nyheter nått oss denna vecka. Vi har förlorat en av era senast anlända kollegor. Jag vill uttrycka min djupaste deltagande till ambassadör Moons familj och till den sydkoreanska ambassaden i Helsingfors.

* * *

I den finländska politiken är denna vår full av förändringar. Vi har fått en stor skara nya riksdagsledamöter – fler kvinnliga ledamöter än någonsin tidigare. Regeringsförhandlingarna är på väg att börja.

Denna förnyelse är normal efter ett riksdagsval. Men valet förra månaden bekräftade också nya drag i vårt politiska landskap. Stödet för de största partierna har sjunkit och andra har klättrat upp. Marginalerna har blivit mindre. Inte ett enda parti fick mer än 18 procent av rösterna.

Ända sedan början av 1980-talet har vi varit vana vid stabila majoritetsregeringar, som suttit kvar hela fyraårsperioden. Under det gångna decenniet har vi redan sett en del avvikelser från denna regel, men den allmänna trenden har fortsatt.

En förutsättning för att en koalitionsregering ska kunna arbeta är ett engagemang för gemensamma mål. Under dessa nya omständigheter är det viktigare än någonsin. Engagemang är önskvärt, inte bara för att uppnå de mål som regeringen fastställer i sitt program, utan också för vår demokratis fortsatta stabilitet. Om alla söker kortsiktiga vinster, förlorar vi alla på lång sikt.

Oavsett förändringarna finns det sådant som består. Under hela min mandatperiod har jag regelbundet bjudit in ledarna för alla riksdagspartier till diskussioner om utrikes- och säkerhetspolitiken. Vår syn på Finlands internationella ställning och de viktigaste prioriteringarna i Finlands säkerhet är väl samstämd. Jag är därför övertygad om att det framgångsrika samarbetet för att leda Finlands utrikespolitik fortsätter också med den nya regeringen.

* * *

För den finländska diplomatin är detta ett år med tre ordförandeskap. Två av dem kommer att löpa ut de närmaste två veckorna, ordförandeskapen i Arktiska rådet och i Europarådet. Det tredje, i Europeiska unionen, börjar om mindre än två månader.

Det är ingen lätt uppgift att axla ledarskapet i Europeiska unionen just nu. Vår världsdel genomgår turbulenta förändringar. Det kommande EU-valets osäkra utgång, Storbritanniens uppenbarligen ofrånkomliga utträde och ett antal meningsskiljaktigheter mellan de återstående medlemmarna – de här aspekterna dominerar ofta vår syn på unionen.

Men vi ska inte låta dessa utmaningar förvränga den större bilden. I början av vårt ordförandeskap vill jag ställa medlemsländernas ledare en provokativt enkel fråga: har vi fortfarande något gemensamt?

Ärliga svar på denna fråga torde omedelbart avslöja hur det verkligen ligger till. Trots vissa substantiella skillnader finns det mycket mer som förenar oss. Inte bara våra gemensamma värderingar utan också våra gemensamma intressen.

De flesta av dessa gemensamma intressen är inte begränsade till Europa. De är globala. Terrorism, kärnvapen, ny teknik, klimatförändringen, migration – alla dessa utmaningar kan endast hanteras tillsammans. De kräver ett nära samarbete och framför allt kräver de diplomati.

* * *

I William Burns nyligen publicerade memoarer, som sammanfattar hans långa karriären inom det amerikanska utrikesdepartementet, definierar Burns diplomati som ”det huvudsakliga instrumentet vi har för att hantera utländska relationer, minska risker och utnyttja möjligheter att öka vår säkerhet och vårt välstånd”.

I och med att spänningarna i den internationella politiken håller på att öka och förtroendet för avtal och institutioner är på nedgång, oroar jag mig djupt över uttalanden om ”slutet på diplomatin”. Vi har inte råd att förlora detta instrument. Vår tid behöver, om något, mer diplomati, inte mindre. Diplomati är det som ger våra relationer ordning och struktur. Den kontinuitet som diplomatin medför hjälper oss att hantera förändringarna.

I sin bok fortsätter Burns med att notera att mycket av diplomatin sker i det fördolda. Han skriver ”Dess framgångar firas sällan, dess misslyckanden granskas så gott som alltid ingående.”

Denna kväll är ett av de sällsynta tillfällen då vi får fira. Låt oss höja en skål för diplomatins framgångar och för många fler i framtiden.