Mina damer och herrar
Jag värderar mycket möjligheten att få tala inför er i dag. Jag sätter stort värde på att föreningar som Nya Utrikespolitiska Samfundet (NUPS) bidrar till att upprätthålla en högklassig utrikes- och säkerhetspolitisk debatt i Finland. Just nu är det hemskt viktigt. Världen, och Finland med den, förändras snabbt. Det finns information, men vi behöver analys. Det finns också gott om åsikter, men det är bara diskussioner som för oss framåt.
Den 24 februari 2022 har beskrivits som en vändpunkt i den europeiska säkerhetspolitiken. Och det är precis vad det är. Det ryska anfallet mot Ukraina drev Europa in i en tid av storskaligt krig. Samtidigt blev Rysslands ambitioner alltmer synliga. Målet var att skapa en intressesfär och en ny världsordning som är mer gynnsam för Ryssland. I denna värld skulle internationell rätt och internationella överenskommelser på sin höjd ges ett kallt instrumentellt värde – om ens det.
Anfallet fick västvärlden snabbt att sluta sina led. EU, Nato och våra partner på alla kontinenter har orubbligt försvarat den regelbaserade internationella ordningen och Ukrainas rätt till frihet och självständighet. Men redan nu är det uppenbart att kriget har satt igång krafter som jag befarar kan leda till en farlig uppdelning av världen. Ryssland är inte det enda landet som vill ha en ny världsordning.
I dessa svåra tider har Finland visat sin beslutsamhet. Vi har fattat snabba beslut, utan att tveka och med enighet.
Jag har beskrivit Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska linje som att den vilar på fyra pelare: det nationella försvaret, den västliga integrationen och partnerskapen, en så fungerande relation till Ryssland som möjligt under de givna omständigheterna och den internationella ordningen. Jag har också konstaterat att dessa pelare inte är huggna i sten utan lever i tiden. Om en av dem försvagas eller kollapsar, måste de andra stärkas.
Rysslands invasion av Ukraina raserade den tredje pelaren i vår modell. Det var också ett försök att destabilisera den andra och fjärde pelaren. Men Ryssland misslyckades. Sedan den tredje pelaren kollapsade har de två första pelarna blivit allt starkare. Att försvara den fjärde står nu högst upp på vår prioriteringslista.
Det är uppenbart att vårt förhållande till Ryssland har förändrats fundamentalt. Ryssland kommer att förbli vår granne, men innan landet slutar med sitt vansinniga krig i Ukraina finns det ingen återgång till samarbetet.
Vi har satsat långsiktigt och målmedvetet på vårt nationella försvar. När andra i Europa avskaffade värnplikten höll vi fast vid vår. När andra sänkte sina försvarsanslag gjorde vi långtgående anskaffningar. Efter krigsutbrottet har vi ytterligare stärkt vårt försvar.
För drygt en månad sedan fördjupades vår västliga integration med medlemskap i Nato. Rysslands krav på en intressesfär och invasionen av Ukraina försatte oss i en ny position. En position där det inte längre fanns något utrymme för militär alliansfrihet. Beslutet att gå med i Nato togs gemensamt av folket och beslutsfattarna.
Men Nato allena utgör inte hela vår västra pelare. Dess väsentliga delar är dessutom EU, regionala grupperingar, samt bilaterala relationer. Bland dem vill jag särskilt lyfta fram våra allt tätare förbindelser med Förenta staterna och de nordiska länderna.
Vår nordiska familj är nu mer sammansvetsad och enad än någonsin. När vi efter krigsutbrottet snabbt fattade beslut om att stödja Ukraina militärt, gjorde vi det i samråd med de nordiska länderna. Denna täta dialog fortsätter. Förra veckan gick de nordiska länderna samman för att stödja Ukraina på ett toppmöte i Helsingfors med president Zelenskyj.
Att vi gick vägen mot Nato tillsammans har stärkt banden mellan Finland och Sverige. Även om resten av färden sker i olika takt av orsaker som ligger utanför vår kontroll, har processen ytterligare ökat förtroendet mellan oss. Med Norge delar vi positionen som granne med Ryssland. Om denna konstellation har jag fört många värdefulla samtal med statsminister Gahr Støre. Danmarks anslutning till EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik är ett viktigt steg. Islands roll är särskilt viktig för oss som Nato medlem när det gäller att säkra de nordliga områdena.
Den nordiska säkerheten har gått in i en ny tidsålder. När alla fem nordiska länder är medlemmar i Nato kommer försvarsplaneringen i vår region för första gången att bedrivas på en helt gemensam grund. Den solida grund vi har för vårt nuvarande samarbete kommer att tjäna väl även inom Nato. Ett starkt och stabilt Norden gagnar hela alliansen.
Samtidigt kommer vi att främja vårt försvarssamarbete med Förenta staterna. Finland, Sverige och Danmark förhandlar var och en om ett bilateralt försvarssamarbetsavtal med Förenta staterna. Norge har redan ett sådant.
När världens ledare i september samlas i New York för FN:s högnivåvecka, kommer det utan tvekan att finnas spänning i luften. En hård kamp utkämpas om nationernas själar.
Vare sig man mäter i tillförlitligheten av val, medborgerliga rättigheter eller makthavarnas makt, så är demokratin i världen på nedgång. Kanske en fjärdedel av världens befolkning delar våra västerländska, demokratiska värderingar. Det återstår många miljarder människor som kanske inte tänker på samma vis.
Skiljelinjerna fördjupas också av den ökande konkurrensen genom ekonomiska och tekniska medel. Ett ömsesidigt beroende gav inte stabilitet. I stället ser vi att ekonomiska beroenden används som vapen. Finland har varit mer vaksam än många andra när det gäller att se till att det inte uppstår beroenden inom kritiska sektorer. Ändå måste också vi ta detta fenomen på allt större allvar. Samtidigt måste vi se till att vi håller jämna steg med utvecklingen av ny teknik.
Den så kallade västvärlden måste nu ta sig en funderare: hur ska vi tala med dem som ser på världen på ett annat sätt än vi? Hur ska vi samarbeta, men hålla fast vid våra värderingar? Hur kan vi undvika att världen indelas i block? Hur kan vi undvika en urholkning av värdefulla, gemensamt uppbyggda institutioner?
Vi måste börja med dialog och diplomati. Finland har inte råd att stå utanför den internationella debatten. I bästa fall lyckas vi bidra till den med vårt eget perspektiv och våra egna erfarenheter.
I slutet av april besökte jag Sydafrika och Namibia, och resan gav mig mycket att tänka på. Jag har för avsikt att fortsätta kontakterna med statscheferna i den södra delen av världen och jag hoppas kunna ännu öka den ömsesidiga förståelsen.
Vi måste också våga tala om fred i Ukraina. Inte ovanför huvudet på Ukraina, men under dess ledning. Annars är det någon annan som talar.
Jag återkommer till värdet av en analytisk och öppen debatt om utrikes- och säkerhetspolitik. Denna debatt måste föras. Här hemma och internationellt. Vi måste våga föra fram våra egna åsikter, men också respektera dem som tänker annorlunda. Tystnad är det sämsta alternativet.
Tack.