Jag vill gratulera er till att ni blivit valda att delta i den riksomfattande försvarskursen. Ni är med på kursen eftersom ni behövs. Ni kommer att få fina erfarenheter och viktiga lärdomar om på hur många olika sätt vårt land beskyddas.
Var och en av oss behövs. Jag brukar säga att alla finländare är försvarare av sitt land. Försvarsviljan är ingen ålderdomlig retorik i dessa allt mer oförutsägbara tider.
Det är positivt att finländarna delar den här tanken. Åtta av tio finländare är redo att försvara sitt land. Försvarsviljan ligger på en internationellt sett hög nivå, och är i sig ett starkt budskap till omvärlden. Det saknar inte heller betydelse att en stor del av våra medborgare, tack vare de färdigheter och förhållningssätt de tillägnat sig under värnplikten, kan agera i undantagsförhållanden. Detta utgör en stadig grundsten för vår säkerhet.
Länge trodde vi att vi levde i en vacker värld. I en värld där konflikter löses på fredlig väg och där gemensamt överenskomna regler och folkrätten väger tungt.
Sanningen är tyvärr en annan. Det har också vi i Europa fått uppleva under de senaste åren. Vi har slagit vakt om idén om en stabil zon runt omkring oss, men det har uppstått allvarliga sprickor i denna zon.
Vissa försöker avhjälpa de rådande missförhållandena genom att blunda för dem, men det leder inte till att de försvinner. Hoten och problemen kvarstår, eller förvärras. Andra söker snabba lösningar för att försöka undanröja alla problem på en gång. Inte heller det är realistiskt. Under ständigt föränderliga förhållanden är det inte möjligt att uppnå fullständig säkerhet. Vi kan ändå stärka vår egen säkerhetsstatus på många sätt.
* * *
Under försvarskurserna diskuterar man öppet både i klassrummet och över en kopp kaffe. Det kommer säkert också ni att göra.
I Finland förs nu en öppen diskussion om säkerheten. De som diskuterar ivrigast representerar extrema ståndpunkter med helt motsatta utgångspunkter: det finns de som tycker att Finland borde gå med i Nato ”nu om någonsin”, och så finns det de som anser att vi inte ska gå med i Nato ”nu eller någonsin”.
Jag tar som exempel den livliga diskussionen om huruvida man fritt får säga sin mening om Ryssland. Jag ser inte riktigt längre någon mening med att älta detta. Statsledningen har i tydliga ordalag och snabbt fördömt Rysslands agerande såväl på Krim och i Ukraina som i Syrien. Under det senaste riksdagsvalet skapade man stora rubriker med att gå igenom alla de linjer längs vilka Ryssland skulle kunna tänkas anfalla Finland. Till och med Åland, som då glömdes bort, har numera ockuperats. Dessutom har det i offentligheten uttryckts misstankar om att Ryssland under vårt jubileumsår skulle förneka vår självständighet. Det är svårt att tänka sig att något skulle ha blivit osagt. Den som vill ha äran för att ha de hårdaste åsikterna om Ryssland måste vara påhittig.
Andra har å sin sida klagat på att klankandet på Ryssland har gått för långt.
Jag oroar mig över ett helt annat fenomen i samband med detta, nämligen att missförhållandena blir vardag. Om anfall och krig dagligen utspelar sig till pappers, så kommer de närmare – i tankarna. Detsamma gällde när man i den ryska diskussionen om Krim talade om kärnvapen – man fick det att kännas som något normalt att de skulle kunna användas.
Ett annat känsligt ämne tycks vara militära övningar med väst, det vill säga med Sverige, Nato och Förenta staterna. Enligt vissa äventyrar de Finlands alliansfrihet, medan andra anser att de borde inledas så snabbt som möjligt.
Sanningen är den att vårt militära samarbete med väst är mycket mer omfattande än tidigare och att det kommer att fortsätta. Finland bedriver militärt samarbete enbart utifrån sina egna utgångspunkter och behov. Finland bör utveckla sin militära beredskap och samarbetsförmåga, inte bara som en spärr och tröskel, utan också för att vara en intressant partner om de värsta farhågorna besannas. Det här tjänar även utvecklingen av Finlands eget försvar.
Det ligger inte i Finlands intresse att underblåsa motsättningar. Den som är klok ser sig om efter något som skulle kunna minska motsättningarna. Det kallas dialog, diplomati. Det är Finlands långsiktiga utrikes- och säkerhetspolitiska linje. Det är min linje.
* * *
Det här betyder ändå inte att vårt eget försvar inte skulle behövas, tvärtom. Jag vill särskilt lyfta fram ett tema, ett som kommer att vara centralt också för er. Nämligen Finlands egen beredskap i den snabbt föränderliga säkerhetspolitiska omgivningen. Det är ett tema som jag redan har diskuterat med tre regeringar.
Den senaste tidens kriser har utmanat våra föreställningar om traditionellt krig. Vi har sett planmässig verksamhet där man utnyttjar svagheterna hos den stat som man vill påverka. Det finns många olika medel att ta till inom hybridhot – informationsoperationer, ekonomiska och teknikbaserade påtryckningar, oidentifierade soldater och cyberpåverkan – och de blir allt fler.
Finlands modell för övergripande säkerhet siktar till att genom omfattande myndighetssamarbete garantera att samhället fungerar så störningsfritt som möjligt under alla förhållanden. Hybridpåverkan strävar uttryckligen efter att undergräva detta mål. Även om vår modell är tidsenlig måste vi kunna uppdatera den kontinuerligt.
Som jag ser det kan Finlands beredskap att svara på eventuella hot härledas ur en ekvation med tre variabler: en korrekt lägesbild i realtid, nödvändiga befogenheter och tillräcklig kapacitet. Finland behöver fortfarande utvecklas på alla dessa punkter.
Den första förutsättningen för en tillräcklig beredskap är en korrekt lägesbild i realtid. Lagstiftning om civil och militär underrättelseverksamhet är i dagens värld en absolut förutsättning för att vi över huvud taget ska kunna upptäcka verksamhet som väsentligt påverkar eller hotar vår säkerhet.
Det räcker dock inte med enbart detta. Typiskt för de nya hoten är att de eskalerar snabbt, och ofta på flera fronter. Därför behövs det i allt högre grad framsyn i fråga om lägesbilden. Lagen om statsrådets lägesbildsverksamhet, som snart ska lämnas till riksdagen, är ett steg i rätt riktning.
När ett hot har identifierats uppkommer frågan om befogenheter. Tillämpningen av den gällande beredskapslagen måste granskas kritiskt: möjliggör våra nuvarande verksamhetssätt ett tillräckligt enhetligt och snabbt agerande? I alla situationer måste det stå klart att det vid behov enkelt kan konstateras att undantagsförhållanden råder. För tillfället finns det ett gap mellan befogenheterna under normala förhållanden och konstaterandet av undantagstillstånd som lämnar utrymme för hybridpåverkan. Detta måste utredas och gapet vid behov täppas till.
Hur vi svarar på eventuella hot beror ändå i sista hand på vår kapacitet. Här betonas försvarsmaktens prestationsförmåga, resurserna inom gränsbevakningen och den inre säkerheten samt hela det finländska samhällets krishanteringsförmåga.
Mycket har redan gjorts. I synnerhet försvarsmaktens beredskap har utvecklats på många sätt. Territorialövervakningen har effektiviserats särskilt på havsområdena och i luftrummet. Det har blivit lättare att använda trupper. Beväringar kan bättre användas i olika uppgifter tack vare en ny lagtolkning. Tack vare ändringar i lagstiftningen kan reservister träda i tjänst snabbare. Den materiella beredskapen för de trupper som snabbast kan tas i bruk av försvaret har förbättrats. Dessutom har våra truppers kompetens förhöjts genom övningar.
Ändå finns det ännu saker kvar att göra inom alla säkerhetssektorer. Under ekonomiskt svåra tider är det en tung, men samtidigt nödvändig uppgift för nationen att se till att beredskapen upprätthålls på ett tillbörligt sätt.
* * *
Det nationella försvaret och den nationella säkerheten utgör bara en av de fyra pelare som vår säkerhet vilar på. De övriga är den västliga integrationen och partnerskap, fungerande relationer med Ryssland samt det internationella systemet och övergripande säkerhet.
I den västliga pelaren ingår inte bara partnerskapen, utan också medlemskapet i Europeiska unionen är av avsevärd säkerhetspolitisk betydelse för Finland. Unionen å sin sida kämpar vid sidan av alla sina andra problem också med den nya säkerhetssituationen. De militära spänningarna vid EU:s gränser i Östersjöområdet har ökat snabbt.
Diskussionen om ett starkare försvarssamarbete inom EU har blivit livligare i många länder, och frågan är viktig inte enbart för Finland. Finland måste komma med ett betydande bidrag till det här utvecklingsarbetet – vi har inget att förlora i frågan.
Det faktum att vi rör oss framåt är nu av största betydelse, viktigare än spekulationer om det slutliga målet. Det här är också integrationens fäders grundläggande visdom: genom att med praktiska åtgärder avancera mot ett ambitiöst mål kan man ta konkreta steg som i det här fallet stärker vår säkerhet.
Låt mig ge ett exempel: stärkandet av EU:s egen planerings- och ledningsförmåga – inrättandet av en permanent militär stab – har diskuterats redan länge. Nu borde den bara aktiveras permanent. Det finns också mycket annat som det fortsättningsvis lönar sig att diskutera – bland annat försvarsmaterielssamarbete och åtgärder som stöder försörjningsberedskapen. Det är också viktigt att i utvecklingen av unionens säkerhetspolitik beakta att den inre och den yttre säkerheten allt mer går hand i hand. När man talar om asymmetriska hot eller hybridhot är det i allra högsta grad konstgjort att dela in saker i yttre och inre åtgärder.
Det skulle vara naturligt att vårt allt närmare samarbete med Sverige inom säkerhetspolitiken också reflekterades på europeisk nivå.
* * *
Många känner sig olustiga inför den tid vi lever i. Jag tycker ändå inte att Finlands situation är dyster. Vår säkerhetsstatus är god och kan på många sätt förbättras ytterligare. Detta kräver emellertid att vi utnyttjar våra nationella styrkor, har ett starkt internationellt samarbete och själva vill satsa på vår gemensamma säkerhet.
Jag tror att den kurs ni nu ska avlägga kommer att stärka den här uppfattningen också hos er. Jag önskar er en givande och framgångsrik försvarskurs.