(med reservation för ändringar)
Bästa representanter för Finlands folk
Ni har mycket att bevaka. Finland får i år fira 100 år av självständighet som den stabilaste demokratin i världen. Folkväldet har här en nyckelposition. Demokratin har slagit rot djupt i det finländska tänkandet och den har lett oss dit vi är i dag. Folkväldet har hanterats skickligt; nu är det er tur att värna om den.
Början var inte lätt och inte självklar. Under de tre första decennierna av vår självständiga demokrati låg vårt land på många sätt i stöpsleven. Dessa skeden har etsat sig fast i mitt minne genom gestalter från varje årtionde. Först var det K.J. Ståhlberg som utformade grundlagen och var dess orubbliga försvarare, sedan Väinö Tanner, som fick även sitt eget parti att omfatta det parlamentariska ansvaret, och på 1930-talet P.E. Svinhufvud, som tyglade motståndarna till demokratin, även bland de sina. Och grunden för det hela utgjorde Lex Kallio, en lag som redan till namnet symboliserar en förankring i den finländska graniten.
Resultatet var en övergripande inrikespolitisk riktlinje där olika åsikter, även djupa konflikter, kan lösas med demokratiska metoder. Och i sista hand till och med genom att tillrättavisa de sina.
Utan denna princip hade vi inte klarat krigen och farans år efter dem. Vi hade inte klarat oss om inte helt vanliga finländare hade känt att vi är delaktiga i detta, att vi har ett gemensamt mål. Inte förrän vi har nått målet kan vi gräla riktigt ordentligt och lösa våra interna meningsskiljaktigheter sinsemellan.
Samtidigt drog man också upp en övergripande utrikespolitisk linje. Må den sedan kallas efter Paasikivi, Kekkonen eller bägge två, men den riktade sig västerut och var västerländsk samtidigt som den var en nödvändighet för att säkerställa vår existens i förhållande till vår granne, Sovjetunionen, som sedermera försvann. Dörren öppnades till Europa och gemenskapen vars mål och värderingar var bekanta för oss. Många, de flesta, tänkte att cirkeln har slutits; hit hamnade vi, här stannar vi och här har vi det bra.
Sedan dess har världen och vår vardag ändrats rejält i flera etapper: tekniken, digitaliseringen och robotarna har gett oss helt nya dimensioner. Men människosinnet har inte ändrats med tiden; det finns goda och dåliga stämningar, inom folken och mellan dem.
Därför förblir fortfarande allting sig likt.
* * *
I dag, såsom så gott som alltid, styrs inrikespolitiken av ekonomin. Inte nödvändigtvis av siffror för BNP och underskott, utan genom dess verkningar på det dagliga livet.
Efter mitten av 1990-talet levde vi drygt tio år i en tid av ekonomisk tillväxt och ökad välfärd. Det rådde en allmän känsla av att ”det här går väl bra”. Vi var nöjda och stagnerade, såg inte att dagens välfärd kan vara den värsta fienden för morgondagens välfärd.
Finanskrisen fick luftslottet att rasa, men den räckte inte för att väcka oss till fullo. Under de många magra åren som följde var vi invaggade i en tro om att ”nästa år börjar tillväxten” eller att situationen förbättras ”om vi stimulerar” eller ”senast under nästa regering”. Att leva på skuld blev det nya normala.
Denna iakttagelse är inte partipolitisk; nästan alla riksdagspartier har i regeringen varit med om denna åtgärdssnåla period.
För några år sedan sade jag vid öppnandet av en sessionsperiod att vi måste göra något, för något måste göras.
Vi har nu sett att det inte finns några lätta lösningar. Misstag kan hända, och ibland blir misstagen många. Det uppstår kritik, stort rabalder med offentligheten inkopplad, ibland med rätta, ibland utan orsak.
Trots det vill jag att vi ser framåt: för något måste göras.
Det viktigaste är att den övergripande inrikespolitiska linjen, respekten för demokratin, står fast. Vi har inga betydande politiska eller icke-politiska rörelser som strävar efter att ifrågasätta vår demokratiska samhällsordning.
Vi har visserligen mycket att lära oss om den nya, hektiska informationsförmedlingen. De sociala medierna såväl som massmedierna – vi alla – lever i stunden, som redan i nästa stund förvandlas av följande nyhet, och så vidare.
För oss som företräder folket är det viktigt att hålla huvudet kallt, att ibland sansa oss en stund och beakta helheten. Vi måste visa att vi uppskattar vårt arbete, men att vi också uppskattar det arbete som görs av dem som tänker på ett annat sätt än vi själva. Detta ger finländarna en signal om stabilitet.
* * *
Finland är mycket beroende av den globala ekonomin. Den fria handeln har ökat välfärden hos oss och i världen; till exempel den extrema fattigdomen har halverats på två årtionden. Samtidigt har konkurrensen dock stramats åt, och frågan om hur vi ska förbättra konkurrenskraften har varit välbekant också för oss.
Nu står vi eventuellt inför nya tider. Misstankarna om en ökad protektionism är befogade. Om begränsningar införs kommer de ofrånkomligen att leda till motåtgärder. En sådan spiral skulle resultera i en paradox: utmaningen gäller inte längre själva konkurrenskraften, utan snarare hur den kan utnyttjas.
Att stänga ekonomiska eller andra gränser är inget botemedel för att räta ut snedvridningar i globaliseringen. Inget folk klarar sig genom att glömma alla andra. I stället borde vi gå i riktning mot öppet samarbete med iakttagande av internationella spelregler.
Globaliseringen har inte medfört endast gott, den har också ökat ojämlikheten. Med detta avser jag inte enbart den senaste ofattbara nyheten om att några enstaka individer på vår jord äger lika mycket som världens nästan 4 miljarder fattigaste människor. Och det är inte bara en fråga om pengar, utan det handlar allt mer om en koncentration av den ekonomiska maktutövningen. En väldigt liten grupp kan på ett avgörande sätt bestämma levdandsförhållandena för en mycket stor grupp.
Jag anser det vara viktigt att vi i Finland strävar efter att bekämpa ojämlikhet. I den strävan har ni säkert vilja till ett brett samarbete. Vid sidan av den offentliga sektorns insatser kan varje finländare dra sitt strå till stacken, kanske hjälpa någon som behöver hjälp, uppmuntra någon som behöver uppmuntras, eller kanske stötta någon som inte ens ids försöka. Och alla ska klart säga till girighet: NEJ.
* * *
Inom utrikespolitiken har den genomgripande linjen varit att ta fasta på det som är möjligt. Detta håller fortfarande streck och inom den närmaste framtiden kanske ännu mer än förr.
Finland är en del av väst, vi är ett land med västerländska traditioner. Ingen ifrågasätter detta. Vår existens bygger på värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter och jämlikhet. Detta utgör grunden även för den genomgripande principen i vår utrikespolitik.
Men vad avses då med västvärlden, just nu. Väster om oss rör sig solen över brexit och vidare mot Trump Tower. Den nya västerländska positioneringen väcker många frågor och funderingar. I mitt nyårstal betonade jag att EU:s röst bör höras i geopolitiken – nu står det klart att den europeiska rösten är mycket viktig också då det gäller att värna om de västerländska värderingarna.
Vår säkerhetspolitik kan ha endast ett mål: att på bästa möjliga sätt säkra ett tryggt liv för alla finländare. Varken Finland eller det fredliga Norden i övrigt är en källa till fara; risken för interna eller externa oroligheter är ringa. Däremot måste vi vara beredda på risker från annat håll.
På detta sätt möter utrikespolitiken inrikespolitiken, och också vi bör bygga upp vår säkerhet överallt och på alla sätt.
Stegen kan vara små, såsom att inleda avspänningen genom att främja flygsäkerheten över Östersjön, eller större, såsom idén om att hålla Arktiska rådets toppmöte i Finland, eller mycket stora, såsom vår verksamhet i internationella organisationer, inom fredsmedling eller utvecklingssamarbete. Alla är viktiga.
Vi säkrar vår existens för alla eventualiteter. Jag återknyter, men endast i form av en uppdatering, till de fyra pelare som jag talat om redan tidigare. De är inte statiska, utan lever i tiden.
Först de nationella åtgärderna om vilka riksdagen inom kort får en försvarspolitisk redogörelse att ta ställning till. Dess budskap är klart: Hit ska ingen komma med våld! Och att Finland är en stark partner vid eventuella kriser.
Den andra pelaren gäller partnerskap. Vi är till och med själva förvånade över hur väl vårt samarbete med Sverige har framskridit. I tillämpliga delar kan samarbetet med fördel utvidgas också till de övriga nordiska länderna. Inom EU har man för sin del kommit till insikt om behovet av den egna säkerheten, något vi redan länge har efterlyst. Vi har för första gången varit i hjärtat av Natos toppmöte, vilket är en viktig signal. Med Förenta staterna har vi byggt en långvarig relation, som även har gett resultat bland annat i form av vapenanskaffningar.
För det tredje förhållandet till Ryssland, vilket alltid har varit oundvikligt och nödvändigt centralt för oss. Det finns inga bilaterala problem, och inte heller någon orsak att skapa sådana. De kommer på inbjudan och på inbjudan åker vi och vi talar mycket rakt på sak såsom goda grannar brukar göra. Vi känner varandra väl.
Den fjärde pelaren är den regelbaserade internationella ordningen som bygger på principerna i FN. Det är vår svagaste pelare och det är till föga tröst att detta är ett universellt problem. Här är vårt stora dilemma: Ska några stora länder förbise ett par hundra mindre? Vi är på samma sida som de små, men på intet sätt emot de stora. När allt kommer omkring ligger en fungerande och rättvis internationell ordning i allas intresse.
* * *
Avslutningsvis, ett litet snedsprång. Vid decennieskiftet beslöt riksdagen att på det sätt som grundlagsutskottet föreslagit utse sig själv till den som utövar den högsta tillsynen över utrikespolitiken. Detta infördes med tanke på en situation där republikens president och regeringen skulle vara av olika åsikt. I så fall är det riksdagen som avgör ärendet, och det får alla finna sig i.
Ett snedsprång kräver alltid en förklaring. I praktiken kommer detta knappast att hända, men signalen är god och stark: Folkväldet är i era händer! Ta väl vara på det!
Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk
Jag vill lyckönska riksdagens presidium med anledning av det förtroende ni visats och önskar er all framgång och visdom i ert krävande arbete till förmån för Finland.
Härmed förklarar jag 2017 års riksmöte öppnat.