Republikens president Sauli Niinistös tal vid riksmötets öppnande den 3 februari 2021

Foto: Hanne Salonen/Riksdagen

Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk

När jag för ett år sedan vid samma tillfälle talade om coronaviruset kunde jag bara försiktigt konstatera att en möjlig pandemi inte kan uteslutas. Vad lite vi visste då. Pandemin blev beklagligt snabbt verklighet.

Det råder inte längre brist på information om sjukdomen och viruset. Tvärtom. Det kommer hela tiden mer information och den ofantliga informationsmängden är tillgänglig för alla. Informationen har också varit en positiv kraft. Spridningen av information har möjliggjort ett aldrig tidigare skådat internationellt samarbete inom såväl vetenskapen som inom hälso- och sjukvården. På politisk nivå har man inte lyckats lika väl.

Men mångfalden av information, delvis också motsägelsefull sådan, har också skapat förvirring. Av alla alternativ har knappast någon kunnat vaska fram den absoluta sanningen.

Det är svårt att leva i osäkerhet. Det är frestande att vara säker på att man själv besitter den bästa kunskapen. Därför är det inte konstigt att med lika stor säkerhet som vissa kräver ytterligare begränsningar, vill andra att även de gällande begränsningarna ska hävas. Det finns all anledning att diskutera alternativen, men vi får inte glömma det gemensamma målet.

I Finland har vi hittills lyckats rätt bra med att bekämpa coronan. Vi har lyckats mycket bättre än i många andra länder, även om begränsningarna har varit lindriga jämfört med dem. I sista hand sitter det yttersta svaret väl mellan öronen, hos var och en av oss. I vår egen vardag. Att begränsa det normala livet blir jobbigt och tungt när begränsningarna drar ut på tiden. Men det är ännu jobbigare och tyngre att bli sjuk eller att förlora en närstående. Var och en av oss måste fortfarande orka bära sin del av ansvaret.

Ärade riksdagsledamöter, det exempel ni föregår med har stor kraft. Låt oss hålla fast vid detta budskap om gemensamt ansvar även då meningarna går i sär. Endast tillsammans klarar vi av detta. Budskapet skapar också hopp. Tillsammans klarar vi oss, det är säkert.

* * *

Under det gångna året har det lilla viruset dominerat också den internationella politikens stora bild. Samhällen har spärrats av, men världen har ingalunda stannat upp. Den övriga utvecklingen får inte hamna i skymundan för våra blickar.

Som jag konstaterade i mitt nyårstal befinner vi oss i en ny vändpunkt även i världspolitiken. Stormaktsrelationerna och den multilaterala ordningen söker nu en ny balans. Ännu vet vi inte hur bitarna kommer att falla på plats. Men det som är säkert är att vi måste vara vaksamma i vår utrikespolitik. Vi måste värna om Finlands ställning mitt i förändringen. Också för detta måste vi ta ansvar tillsammans, som institutioner och som nation.

Vi har noggrant och med oro följt den senaste tidens händelser i Ryssland. De har fördömts om och om igen, både i Finland och i Europa. Med all anledning. Senast i går fick vi ytterligare en anledning. Men ensidiga deklarationer räcker inte. Det gäller också att söka metoder för att åstadkomma önskad förändring.

Också i den internationella politiken behövs det en dialog särskilt med dem som vi är mest oeniga med. När våra egna åsikter vilar på en stark grund innebär dialog inte att vi gör avkall på dem. Att föra en dialog är ett tecken på styrka. Det är inte alltid möjligt att påverka motparten, men utan dialog är det ännu svårare. Det ligger också i vårt intresse att även Europeiska unionen för en rak och rättfram dialog med Ryssland. Särskilt nu när fallet Navalnyj leder till ökad spänning i de sedan tidigare ansträngda relationerna mellan Europa och Ryssland.

* * *

Men visst finns det positiva tongångar i den internationella politiken. Vi fick nyligen en bekräftelse på att New Start-avtalet mellan Förenta staterna och Ryssland, som höll på att löpa ut i övermorgon, förlängs med fem år. Detta löser på intet sätt alla problem med kärnvapenkontrollen. Men det faktum att åtminstone ett av avtalen mellan de två största kärnvapenmakterna fortsätter att gälla ger hopp om att nya förhandlingar ska kunna inledas. Finland är också i fortsättningen berett att erbjuda goda tjänster som stöd för diskussionerna om strategisk stabilitet.

De signaler som nu hörs från Washington är lovande. Den tanke som president Biden lyfte fram i sitt installationstal om att leda med exemplets makt i stället för med makten som exempel, verkar ha kommit igång. Den snabba återgången till klimatavtalet från Paris är en bra början. Även många andra har försäkrat sitt stöd för det multilaterala systemet. Senast hände detta vid det virtuella Davosmötet.

Värdet av orden mäts slutligen i gärningar. Nödvändigheten kräver samarbete i den arktiska regionen som är särskilt viktig för Finland. De arktiska länderna måste nu tillsammans bygga vidare på samarbetet. En minskning av sot- och metanutsläppen skulle ge omedelbara resultat i kampen mot klimatförändringen. Att röja det radioaktiva avfall som finns på Ishavets botten skulle förbättra kärnsäkerheten.

I sig skulle dessa gemensamma strävanden inte förändra världen, men de skulle leda i rätt riktning. Om de lyckas kan de bana väg också för annat nödvändigt samarbete, även utanför den arktiska regionen.

Vi kan själva påverka hur Europa agerar. Vi kan stärka det Europeiska exemplets makt, och öka Europas betydelse i en föränderlig värld. Ensamma eller splittrade är de europeiska länderna svagare än tillsammans och eniga. Därför oroar jag mig för vad den pågående coronakrisen med sina destruktiva gräl om vacciner kommer att göra med Europa. När Storbritannien samtidigt slutgiltigt har lämnat Europeiska unionen och ledningen i Tyskland kommer att bytas, söker man nu också en ny maktbalans inom Europa. Vi får hoppas att det blir ordning i leden. Ett svagt exempel har få följare.

* * *

Många kommer säkert ihåg ett fotografi för knappt en månad sedan: en man med talmannens talarstol under armen i Förenta staternas kongress och ett förvirrat leende på läpparna. Mannen, en fembarnspappa, hade rest en lång väg för att uttrycka sin åsikt. När han stängde hemdörren bakom sig kunde han knappast föreställa sig att hans frånvaro skulle bli mycket långvarig. När han poserade för fotografiet verkade han inte förstå att han deltog i ett uppror och därmed förstörde sitt eget och sin familjs liv.

Det är en tuff berättelse. Här räcker det inte att försvara sig med att det handlade om ett ögonblicks eufori eller om en känsla av att följa med strömmen som en bland många, i en grupp eller som en eftertrupp. Att mannen lät sig bli provocerad räcker inte heller som försvar.

Det är också en lärorik berättelse. Man måste själv kunna stanna upp, ens för en stund, för att tänka efter. För att fråga sig själv: Vad är det egentligen jag är med om just nu?

Det är en mycket allmängiltig lärdom. Det handlar inte bara om politisk verksamhet, utan om gängbildning, grupperingar på sociala medier, eller rentav i kamratkretsen. När den ena uppviglar den andra leder vägen från förtal och förakt till hat och i värsta fall till våld.

Inte heller Finland är immunt mot denna fara. Vi har nåtts av nyheter om brott som lett till brutala mord, situationer där en grupp ungdomar löpt amok och förövat sig på ett offer. I värsta fall har politisk fanatism lett till mordförsök, och vi har redan sett allvarliga symtom på detta i form av personangrepp och störande beteende i samband med offentliga tillställningar.

Den onda spiralen av uppvigling och fanatism måste brytas genast i början. Det gäller att tänka själv. Då finns det inte rum för uppvigling till hat och våld. Då leder exemplets makt mot det bättre.

* * *

Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk

Jag lyckönskar presidiet för det stöd ni fått. Jag önskar er alla framgång och visdom i ert krävande arbete för Finlands bästa. Härmed förklarar jag riksmötet  2021 öppnat.