Republikens president Sauli Niinistös tal vid riksmötets öppnande den 5 februari 2020

Foto: Hanne Salonen / Eduskunta

Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk!

Under det år som börjat får riksdagen en utrikes- och säkerhetspolitisk redogörelse för behandling. Nästa år står en försvarspolitisk redogörelse i tur. Dessa dokument förbereds i en tid då världen runt oss är i gungning.

Mitt i alla omvälvningar står ett faktum oförändrat: den ledande tanken i vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik är fortfarande att trygga och stärka Finlands ställning. Det måste vi klara av, vare sig förhållandena är gynnsamma eller inte.

Riksdagen har en viktig roll i detta arbete. Den begränsas inte enbart till det formella ansvaret i vissa utskott eller parlamentariska uppföljningsgrupper. I sista hand är det riksdagen som genom sitt svar på redogörelserna formar Finlands linje.

För att vi ska kunna sörja för vår säkerhet krävs kontinuerlig uppföljning av händelserna och de politiska förändringarna i världen. Det är nödvändigt också i riksdagsledamöternas arbete.

Jag uppmuntrar er alla att aktivt bevaka omvärlden. För egen del är jag beredd att fortsätta diskussionen om dessa frågor med er, i olika sammansättningar.

* * *

Under de senaste veckorna har man runt om i världen uppmärksammat att koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau befriades för 75 år sedan. Själv deltog jag, i likhet med många andra statschefer, i högtidligheter till minnet av förintelsen såväl i Polen som i Israel. Det är viktigt att hedra minnet av offren för detta folkmord av ofattbar omfattning – och dem som överlevde det.

Men samtidigt som vi stannar upp inför den historiska tragedin har vi all anledning att begrunda även nutiden. På några generationer har människans natur inte blivit immun mot hat. Det finns tyvärr tecken på att antisemitism och rasism återigen är på frammarsch, även hos oss. De måste bekämpas med kraft och beslutsamhet. De förtjänar inget fotfäste i vårt samhälle.

Rasism handlar i grund och botten om att göra en person värdelös på grund av hans eller hennes ursprung. Den som blir föremål för rasism upplever hela skalan av känslor från skam till hat.

Vi pratar mycket om hatretorik. Men var kommer den ifrån? Bakgrunden är ofta mycket likartad; att göra någon värdelös, på grund av hans eller hennes åsikter eller agerande. Även detta ger upphov till en bred skala av känslor, från skam till hat.

Vi får inte lägga tunga stämplar utifrån lättvindiga grunder. Som individer måste vi alla åtnjuta samma skydd, även mot stämpling. Detta gäller vare sig vi företräder en majoritet eller en minoritet. Om ogrundade öknamn blir vardagliga, förlorar de sin effekt. Det fenomen som vi motarbetar kan bli alldagligt, kännas normalt.

Vi måste reflektera på det utvecklingsförlopp som får en människa att instämma i eller åtminstone blunda för verksamhet som han eller hon överhuvudtaget inte hade kunnat föreställa sig bara ett litet tag tidigare. Utvecklingen ser ut att gå från konfrontation till gradvis växande hat och slutligen till att det mänskliga försvinner. På detta sätt kan en person som har ansetts vara helt vanlig omvandlas och hänfalla åt grymhet, först i ord och sedan i gärningar. Vi talade med er, herr talman, om behovet av en sådan reflektion, kanske genom riksdagens försorg och senast under Gullrandadiskussionerna på sommaren.

* * *

Inom den internationella politiken råder det ingen brist på exempel på missämja. Men det var just på förintelseforumet i Jerusalem för två veckor sedan som jag kom till insikt om att det finns en skymt av hopp. En synnerligen blandad skara fann ett gemensamt språk. Resultatet blev att mer än 40 statschefer konstaterade: aldrig mer! Det finns nu ett stort behov av ett gemensamt språk för att ta itu med de risker som äventyrar vår gemensamma framtid.

Det är lätt att peka ut åtminstone fyra sådana hot. Kärnvapen, terrorism, pandemier och klimatförändringar. Alla fyra är brännande aktuella också i år.

Det kalla krigets kärnvapenbegränsningar har förfallit, den ena efter den andra. Det nya Start-avtalet mellan Förenta staterna och Ryssland gäller fortfarande, men det börjar vara angeläget att förlänga det. Också det avtal om Irans kärnvapenprogram som förhandlades fram med stor möda under det senaste decenniet löper mot sitt slut.

Icke-spridningsavtalet, som trädde i kraft för femtio år sedan och som Finland ratificerade bland de första, är fortfarande det viktigaste instrumentet för att förhindra spridningen av kärnvapen. Det ligger i vårt intresse att hålla detta avtal i kraft när det ses över i vår. Dessutom bör vi aktivt främja våra partners initiativ för att få nya parter och nya vapensystem att omfattas av gemensamma restriktioner och gemensam kontroll.

Kampen mot terrorismen har varit framgångsrik, men hotet om terrorism har ingalunda undanröjts. Terrororganisationen IS har kvästs, men inte kuvats. Krishärdarna i Mellanöstern, Afrika och Asien skapar en ny grogrund för den och för andra extremiströrelser. Samtidigt som vi som en del av koalitionen bidrar till att utrota terrorismen långt utanför våra gränser, måste vi också se till att våra egna medborgare är i säkerhet. Vår terrorismlagstiftning får inte släpa efter de övriga nordiska ländernas.

De senaste veckornas nyheter om spridningen av coronaviruset har återigen framhävt vikten av hälsosäkerhet. Vi får hoppas att viruset inte besannar våra värsta farhågor, men möjligheten till pandemi kan inte uteslutas. Och förr eller senare står vi sannolikt inför en pandemi, vars omfattande spridning det är omöjligt att helt och hållet förhindra i vår alltigenom sammanlänkade värld.

För att bemästra dylika scenarier måste vi kontinuerligt utveckla såväl det globala samarbetet som vår egen beredskap, lära oss av tidigare misstag och brister. Den utmärkande styrkan i det finländska systemet har i internationella bedömningar ansetts vara den låga tröskeln för förvaltningsövergripande samarbete och informationsutbyte. Här har vi mycket att ge världen.

Hotet om klimatförändringar vaknade också jag till insikt om för över tio år sedan. Farorna är vi allt mer medvetna om, men vi gör fortfarande alldeles för lite och alldeles för långsamt för att bekämpa dem. Vid de internationella klimatförhandlingarna måste mötet i Glasgow i höst lyckas bättre än mötet i Madrid i fjol. De mål som Finland har ställt upp och som har vunnit gott anseende på det nationella planet måste omsättas i handling. Jag hoppas att vi som beslutsfattare tar ledningen och föregår med gott exempel. Republikens presidents kansli har redan minskat sitt koldioxidavtryck till mindre än hälften jämfört med 2016 års nivå.

Hotbilderna är skrämmande, men mänsklighetens kunnande och förnuft räcker till för att övervinna dem. Lösningarna kräver internationellt samarbete, och jag tror att beredskapen för det ökar.

* * *

Nu vänder jag bladet, och gör kanske också samtidigt en helomvändning. I början av veckan fick jag nämligen syn på en inspirerande bilaga i dagstidningen: Lita på morgondagen – 20 sidor goda nyheter! Efter att ha läst den blev tveksam: kanske allt ändå inte var bättre förr?

Sannerligen, utvecklingen går i många avseenden i rätt riktning. Vi har all orsak att lita på morgondagen. Särskilt glädjande är uppgifterna om ungdomar. Ute i världen är flickornas ställning på väg att förbättras. Hos oss har ungdomarna till exempel allt sundare levnadsvanor. Också mobbningen ser ut att ha minskat.

Jag kommer också att tänka på en hel rad internationella undersökningar där Finland i många fall har nått världstoppen. Vi har en fin demokrati – låt oss hålla den igång.

* * *

Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk!

Jag lyckönskar presidiet för det stöd ni fått. Jag önskar er alla framgång och visdom i ert krävande arbete för Finlands bästa. Härmed förklarar jag 2020 års riksmöte öppnat.