Republikens presidents anförande vid Utrikespolitiska institutets FIIA Forum i Helsingfors den 29 september 2021

Kuva: Eeva Anudi

Mina damer och herrar!

Jag vill börja med att gratulera Utrikespolitiska institutet till 60-årsjubileet. Finland behöver ett institut som är både finskt och internationellt.

Detsamma gäller vår utrikes- och säkerhetspolitik. Finland behöver en utrikes- och säkerhetspolitik som är både finsk och internationell. Vi kan inte, och vill inte, vända ryggen åt vår omvärld, oavsett hur utmanande den miljön är.

Men vi får inte heller för ett enda ögonblick glömma våra egna nationella intressen. Allt som oftast går internationella och finska intressen hand i hand, utan problem. Men det finns också situationer då vi måste göra svåra val. Val där de finska intressena måste ha företräde. Vi kan inte delegera detta ansvar till någon annan.

Den senaste tidens erfarenheter, på mycket olika områden i samhället, talar sitt tydliga språk. Vare sig det har gällt pandemin eller flyktingkrisen har de omedelbara reaktionerna på oväntade internationella utmaningar varit likartade: nationella, inte internationella. Om andra agerar utifrån sina nationella intressen, innebär altruism från vår sida att vi blir sårbarare.

Finland får inte hamna i en situation där vår bedömning av inre och yttre säkerhetsrisker är svagare samtidigt som vår lagstiftning är mindre sträng än i andra länder. Vi har all anledning att lita på att våra nordiska vänner är liberala demokratier. Vi bör därför ge noga akt på hur seriöst, och med vilka medel, de hanterar sin säkerhet i dag. Finland bör inte avvika från denna väg.

* * *

Många av er vet säkert att jag min holistiska syn på Finlands säkerhet vilar på fyra pelare. Den första av dem är det nationella försvaret och säkerheten. Den andra är integration och partnerskap i väst. Den tredje är relationen till Ryssland. Och den fjärde är den internationella ordningen och den övergripande säkerheten.

Till skillnad från verkliga pelare är ingen av dem huggna i sten. De förändras och utvecklas med tiden. Men precis som verkliga pelare utgör de en sammanhängande helhet. Om en av pelarna försvagas och inte kan lagas, måste de andra kunna bära mer av tyngden. En sådan aktiv stabilitetspolitik, som jag har kallat den, kräver ständig omsorg och uppmärksamhet.

* * *

Låt mig börja med den första pelaren, vårt nationella försvar och vår nationella säkerhet. Som jag ofta har sagt har ett trovärdigt försvar en dubbel funktion. Dels höjer det tröskeln för en potentiell angripare, dels gör det oss till en mer attraktiv partner för andra, särskilt när förmågan till samarbete är stor.

Ett trovärdigt försvar bygger på tillräcklig militär kapacitet och tillräckliga resurser. Våra tidigare och framtida upphandlingar på olika områden är nödvändiga för att säkerställa att vår nationella kapacitet klarar av nya utmaningar.

Men ett trovärdigt försvar kan inte bygga enbart på materiel. Det är också ett resultat av befolkningens grundläggande tänkesätt, en genuin vilja att försvara sitt eget land. Den viljan har traditionellt varit anmärkningsvärt hög i Finland. Det betyder inte att vi kan ta den för givet i framtiden. Vi måste aktivt utveckla denna vilja bland kommande generationer.

Ett sådant tänkesätt behövs i allt större utsträckning för att garantera vår säkerhet också i annan än rent militär bemärkelse. Ny teknik och den moderna informationsmiljön ger oss många fina möjligheter. Samtidigt måste hela vår befolkning vara uppmärksam på de faror och risker som de medför. Mer än någonsin förr får varje enskild medborgare ta ansvar för vår säkerhet.

* * *

Under de senaste åren har Finland konsekvent byggt upp ett tätt nät av partnerskap inom försvar och säkerhet. Bilateralt har vi ett mycket nära samarbete med Förenta staterna, Sverige och Norge. Trilateralt möjliggör våra avsiktsförklaringar ett gemensamt samarbete med samma nyckelpartner: med Förenta staterna och Sverige å ena sidan, och med Sverige och Norge å andra sidan.

Vårt trepartssamarbete med Sverige och Norge fokuserar på vår gemensamma nordliga verksamhetsmiljö. Samarbetet inleddes politiskt vid ett informellt möte som jag sammankallade och som hölls på Gullranda för två år sedan. Det gläder mig att se att Sverige, Norge och Danmark har följt detta exempel och att de har inlett ett liknande samarbete som fokuserar på deras gemensamma region. Båda insatserna ligger i linje med de gemensamma målen för vårt nordiska försvarssamarbete och ökar vår gemensamma säkerhet.

I ett bredare regionalt perspektiv har Finland intensifierat sitt samarbete med Frankrike och Förenade kungariket. Vi deltar aktivt i det brittiskledda försvarssamarbetet Joint Expeditionary Force och i det franska initiativet European Intervention Initiative.

Nya typer av multinationella försvarsarrangemang fortsätter att växa fram, med tillkännagivandet om säkerhetspakten Aukus för regionen kring Indiska oceanen och Stilla havet som det senaste exemplet. I den offentliga debatten har nya ad hoc-grupper ibland ansetts undergräva de befintliga alliansernas och unionernas trovärdighet. Ibland hör man också antydningar om att direkta förbindelser med Förenta staterna är ännu viktigare än förbindelserna med Nato.

Enligt min mening är den stora mångfalden av partnerskap en positiv utveckling. Vi kommer inte automatiskt att delta i alla nya initiativ som dyker upp. Men initiativ som är förenliga med våra intressen hjälper oss att ytterligare stärka vår samarbetsförmåga med de partner vi har valt. Och de kompletterar de två väsentliga delarna av den andra pelaren i vår säkerhet: vårt EU-medlemskap och vårt nära partnerskap med Nato.

Eftersom båda organisationerna nu håller på att utarbeta sina framtida strategier för säkerhet och försvar – Europeiska unionen sin strategiska kompass och Nato sitt strategiska koncept – står vi inför ett avgörande år. Som EU-medlem kommer Finland att arbeta aktivt inifrån: hur ska vi forma unionen så att den blir en kraftfullare global aktör, en aktör som bättre skyddar våra intressen mitt i stormaktskampen? Som Nato-partner kommer Finland att hålla ett vakande öga på utvecklingen utifrån: hur ser den framtida alliansen på sina partnerskap och kommer dörren till medlemskap att förbli öppen?

* * *

Finland har en lång och mångfasetterad relation till  Ryssland. Under årens lopp har denna relation genomgått många olika skeden, för att uttrycka det milt. Men det som har bestått i årtionden är en gemensam vilja att arbeta för god grannsämja. Med tiden har upprätthållandet av en fungerande relation till Ryssland – en så fungerande relation som möjligt under de givna omständigheterna – blivit en viktig pelare till stöd för vår säkerhet.

Denna relation har naturligtvis aldrig upprätthållits i ett vakuum. Den är en del av en större europeisk och till och med global kontext. Och tyvärr ser vi nu många oroande trender i detta sammanhang.

Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland har praktiskt taget tillintetgjorts. Strävan efter partnerskap har ersatts med ökad misstänksamhet och ömsesidig kritik. Det finns verkliga skillnader mellan oss – det kan inte förnekas. Vi kommer till exempel inte att acceptera den olagliga annekteringen av Krim, och vi kommer inte heller att tolerera att Ryssland fortsätter att tillgripa en rad destabiliserande åtgärder.

Med detta sagt uppmanar jag alla att se situationen i ett större sammanhang. Vi går miste om möjligheter att hantera gemensamma hot och utmaningar i Europa. Traditionen av att samarbeta för säkerheten riskerar att gå förlorad. Vi löper en risk för att oavsiktligt hamna i en ännu större konflikt än den vi har i dag.

En relaterad källa till oro är den växande militariseringen i norra Europa. Det säger sig självt att vi alla måste ta väl hand om vår egen säkerhet. Det är varje stats skyldighet. Samtidigt anser jag inte att stabila säkerhetsförhållanden eller förutsägbara förbindelser mellan Ryssland och väst kan eller bör baseras enbart på väpnad makt.

Vi behöver också en dialog med Ryssland. Detta står inte i motsättning till att vi är fasta. Av den finska erfarenheten kan jag försäkra er om att båda variablerna kan passa in i samma ekvation. Våra förbindelser med Ryssland bygger på en aktiv och rättfram dialog.

Detsamma måste vara möjligt på europeisk nivå. I detta avseende beklagar jag särskilt att samarbetet inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) de facto har stannat.

* * *

Den sista pelaren, den internationella ordningen och den övergripande säkerheten, är gemensam för hela mänskligheten. Förenta nationerna är det synligaste uttrycket för detta internationella samfund.

Vid FN:s generalförsamling förra veckan hörde vi som vanligt många vackra ord i stats- och regeringschefernas anföranden. Jag tolkar detta positivt som att vi alla vill ha fred och säkerhet, stabilitet och välstånd och effektiva lösningar på gemensamma hot och utmaningar.

Men det räcker inte med ord. De måste snarast omvandlas till effektiva och gemensamma handlingar. Problemet är att det, även om vi alla verkar inse att världen svävar i allt större fara, inte finns något samförstånd om hur vi ska gå vidare. I stället ser vi en värld uppdelad i konkurrerande block, kanske rentav på väg mot en konflikt. Detta kan leda till att vi  använder samma termer, men avser helt olika saker.

Det går inte att förneka att världen är i akut behov av dialog. Men vilken dialog som helst duger inte. I stället för den nuvarande dialogen, där vi talar för döva öron, behöver vi en dialog som verkligen sträcker sig över skiljelinjerna. En dialog som är medveten om meningsskiljaktigheterna mellan oss, men som strävar efter att bygga upp förtroende och finna gemensamma nämnare.

Det är på denna punkt som Finland vill stärka den internationella ordningen och vår gemensamma säkerhet. Vi står fast vid vårt åtagande att erbjuda våra goda tjänster för att underlätta processer som stärker den globala strategiska stabiliteten. Vi vill också återuppväcka Helsingforsandan.

Ett viktigt arv från den ursprungliga konferensen om säkerhet och samarbete i Europa, som hölls här i Helsingfors 1975, var den positiva andan under mötet. Konkurrenternas och motståndarnas vilja att sitta vid samma bord, trots meningsskiljaktigheterna. En sådan anda står högt i kurs i dag, i hela världen.

Vi måste omgående ta itu med de grundläggande frågorna om krig och fred, klimatförändringar och förlusten av biologisk mångfald, pandemier och den nya teknikens utmaningar. Endast tillsammans kan vi lyckas med det. Det handlar om våra gemensamma mänskliga skyldigheter. Vilken typ av värld kommer vi att lämna åt kommande generationer?

Framför allt är detta inte några avlägsna globala frågor, som på något sätt är avskilda från våra nationella intressen. De utgör kärnan i vår egen säkerhet. Och därför utgör de också kärnan i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.