Ärade krigsinvalider och krigsveteraner, ärade festpublik,
För oss, presidentparet, börjar julstämningen med detta besök hos er. Men tankarna kretsar inte bara kring julfriden. Också nu när vi anlände såg vi allra först den blåvita fanan vaja vackert på sin stång på gården, vilket påminde oss om Finlands krigsinvaliders motto: ”tack vare offret vajar fanan”.
För knappt en vecka sedan, på självständighetsdagen, fick vi nya kändisar i Finland. De veteraner och lottor som firade självständigheten i slottet väckte stor beundran, och det uppstod rentav nationella folkhjältar. Det berättar om mycket. Det berättar om uppskattning och den tacksamhet som vi alla enhälligt känner gentemot hela veterangenerationen. All denna uppmärksamhet, tacksamhet och beundran riktar sig till det ni gjort och till var och en av er.
Det berättar också om att budskapet från krigstidens systrar och bröder nått fram. De nya generationerna vet och känner att grunden för deras liv i tiden skapats genom gemensamma ansträngningar, uppoffringar och försakelse. Att förmedla detta budskap är viktigt än i dag. Än en gång måste vi ta gemensamt ansvar för de utmaningar som ekonomin och framtiden medför, även om dessa utmaningar är små jämfört med er kamp.
Det offer som gavs för att fanan ska vaja var ytterst tungt. Under krigen miste cirka 95 000 finländare livet. Dessutom skadades cirka 200 000 personer, varav nästan hälften fick bestående men. Tack vare en inre styrka och kämpaanda förmådde största delen av krigsinvaliderna återgå till arbetslivet. ”Vi återvänder till arbetet” var ett viktigt mål för brödraförbundet under de första åren av förbundets verksamhet, och med detta lyckades man också till stor del.
Grunden för den finska krigsinvalidvården lades redan under krigen. När verksamheten i Kauniala krigsinvalidsjukhus inleddes genast efter kriget var det ett gott exempel på en gemensam obetingad vilja att ta hand om dem som kämpat för den gemensamma saken.
Också i dag råder Kaunialas atmosfär på detta ställe. Det är en stämning av god vård och omsorg, som vi har den engagerade personalen att tacka för. Verksamheten i Kauniala har också förnyats över tiden, och allt fler av de boende kommer från civila uppgifter.
Krigsinvalidernas Brödraförbund har gjort ett aktningsvärt arbete under sin nästan 75-åriga verksamhet. Principen på fronten, ”En broder överger man inte”, togs över av brödraförbundet. Samma omsorg fortsatte när de vapenbröder som skadats lindrigare och de som redan återhämtat sig började sköta de allra svårast skadades ärenden.
* * *
För oss yngre kan det ibland vara svårt att komma ihåg att krigsinvalidernas medelålder bara var 25 år när de skadades. Såsom en veteran konstaterade vid kaffestunden i samband med självständighetsmottagningen: efter barndomen följde vuxenlivet. Någonting däremellan gick förlorat. Ungdomen gick åt i kriget. Det var en gåva till fosterlandet, en dyrbar sådan.
De spår som kriget lämnade sträcker sig långt. De sträcker sig inte bara till den skadade, utan också till makar och andra närstående. Under årtiondenas lopp har man betalat ett högt pris i form av mänskligt lidande. Men på ett sätt som är typiskt för vår folksjäls djupaste väsen har man stått ut. Man har stått ut tillsammans, orkat gå framåt. Man har byggt upp samhället och det gemensamma goda, utan att spara på de egna krafterna.
Ni, ärade krigsinvalider, har burit era skador genom hela livet. Vi vill visa vår ödmjuka högaktning för era uppoffringar och ert arbete för Finlands bästa. Ett hjärtligt tack, ärade krigsinvalider och krigsveteraner, för era uppoffringar för fosterlandet.
Såsom det sägs i den älskade julsången: ”Vardagssorgerna glöm dem alla, låt ditt sinne bli ungt på nytt. Julens klockor oss åter kalla, än har icke dess frid oss flytt.” Med dessa ord vill jag önska alla på Kauniala samt krigsinvaliderna och deras närstående en fridfull jultid, krafter och allt gott. Tack!