Tal av republikens president Sauli Niinistö vid försvarskursföreningens vårmöte den 5 april 2016 

Copyright © Republikens presidents kansli

Copyright © Republikens presidents kansli

Jag vill tacka för detta tillfälle att tala inför denna ärevördiga och sakkunniga publik. Det är oerhört viktigt att det finns människor i Finland som tänker och som deltar i utbytet av tankar; så upplever jag er närvaro här.

Jag vill gärna ge er ytterligare tankestoff. Än en gång har vi genomlidit en mörk vinter och går mot våren och ljuset. Denna insikt bildar också en ram för mitt anförande, eller gör det åtminstone lättare att uthärda. Något särskilt glädjefullt budskap har jag nämligen inte heller denna gång att ge.

 Det är inte längre någon nyhet att säga att det internationella systemet genomgår stora omvälvningar. Det är ett faktum som har framförts många gånger tidigare, också av talare på detta podium. Eller att Europeiska unionen brottas med många olika slags kriser. Det tycks inte finnas någon lösning på de gamla kriserna men nya kriser dyker nog ständigt upp. Det märker vi ju när vi ser oss omkring. 

Börjar vi redan vänja oss vid och småningom komma farligt nära att avtrubbas av det som sker? Visst blir vi djupt chockade över nya händelser, exempelvis terrordåden i Bryssel. De väcker välmotiverade krav på kraftigare insatser och förändringar i politiken. Men varje dag inser vi kanske allt tydligare att vi inte kan förvänta oss någon snabb vändning mot bättre och ljusare tider. Det är möjligt att vi länge kommer att ha svåra tider framför oss, och att de kan komma att kräva mer av oss än vi velat tro.  

Vi minns ännu de gamla motsatsförhållandena. Tidigare hade vi tudelningen i kommunistiska och kapitalistiska länder. En tudelning råder väl fortfarande mellan demokratiska och icke-demokratiska länder. Vi lever i en splittrad värld också när det gäller religionerna. Under allt detta kan vi emellertid skönja en ännu mer grundläggande skiljelinje, nämligen den mellan länder där det råder ordning och stabilitet och länder där det råder oordning och kaos. Denna skiljelinje kommer vi att ha anledning att reflektera över också framöver. Nu krävs det att vi tänker i stora helheter, inte enbart på de detaljer som vi själva omhuldar. 

Vår viktigaste uppgift i en situation som präglas av stora omvälvningar är att säkerställa att Europa förblir en zon där det råder ordning och stabilitet och där demokratin och de mänskliga rättigheterna respekteras. Endast om vi lyckas i denna uppgift kan vi säkerställa en fortsatt utveckling och bevara den europeiska livsstilen. Detta kommer att kräva mycket arbete. Ändå är det något som ännu för ett fåtal år sedan betraktades som en självklarhet, ja rentav en exportvara. Självklarheterna blir emellertid allt färre, samtidigt som osäkerhetsfaktorerna ökar. 

En förutsättning för en bättre framtid är att vi förmår dämpa de konflikter som omger Europa. Brandhärdarna är emellertid många. Också en frusen konflikt kan flamma upp, såsom vi har sett i Nagorno-Karabach. I Mellanöstern och Nordafrika har instabiliteten och konflikterna mycket djupa rötter. De anknyter till alla människolivets dimensioner, också ekonomin och de olika ländernas utvecklingsgrad. 

Något har vi emellertid ändå lyckats med. Till fjolårets viktigaste nyheter hörde kärnöverenskommelsen med Iran. Nu måste vi se till att den överenskommelsen också håller. I inbördeskriget i Syrien har man framförallt genom samarbetet mellan USA och Ryssland fått till stånd en vapenvila mellan regeringstrupperna och oppositionstrupperna. Det är viktigt att vapenvilan denna gång håller. Vägen mot fred är emellertid en ytterst krävande och bräcklig process. Kampen mot Daesh och andra terrororganisationer fortsätter.

Österut är det svårt att se någon positiv utveckling. I konflikten i Ukraina finns det inga utsikter till snabba lösningar. Visserligen erkänner de olika parterna att Minskavtalet är bindande och att det är det enda alternativet. Av någon anledning tycks emellertid verkställigheten av avtalet mer eller mindre stampa på stället. Om intressekonflikterna är tillräckligt djupa kan till och med ett dödläge se ut som en lösning. Åtminstone har man ingen brådska att ta sig ur det.  

Jag skulle kunna tala hur länge som helst om enskilda konflikter och källor till instabilitet. Det väsentliga är emellertid att man nu inser att deras effekter på människornas liv och utvecklingen i Europa inte kommer att försvinna inom överskådlig framtid. 

* * *

En effekt är givetvis den stora strömmen av illegala invandrare.  Redan tidigare har det stått klart att Europa inte i all oändlighet kommer att klara av en okontrollerad folkvandring. Det har varit uppenbart att Europa måste ta fram lösningar och vidta åtgärder för att dämma upp migrationsströmmarna eller åtminstone avleda dem och få ner dem till hanterliga mängder. Detta trots att det också hos oss fanns människor som inte ville se att det fanns ett problem, än mindre erkänna det. 

Avtalet mellan Europeiska unionen och Turkiet är bristfälligt ur många perspektiv. Det har kraftigt kritiserats bland annat med tanke på de mänskliga rättigheterna. Turkiets premiärminister har beskrivit det som ett ”slugt” avtal. Det kommer att vara svårt att verkställa avtalet. Migrationsströmmen kommer – som väntat – att också söka alternativa rutter. Det ser vi redan tecken på i Medelhavet. Detta försök till en lösning är i alla händelser bättre än inget försök alls. Det är troligen också bättre än 28 olika nationella lösningsmodeller. Framför allt ska det bättre än tidigare göra det möjligt att uttryckligen rikta in hjälpen på dem som flyr undan krig. 

När jag talade om detta i februari konstaterade jag att målet är att nå en lösning som åtminstone är nöjaktig. Något bättre fanns inte och finns fortfarande inte i sikte. På många sätt lever vi i en tid då vi är tvungna att välja mellan idel dåliga alternativ. I det verkliga livet kan man inte bara förskansa sig bakom självfullkomlighet eller luta sig tillbaka och vänta på den perfekta idén eller upprepa allmänna principer. Också de praktiska problemen behöver lösas.  Ibland måste man också göra misstag, men det är viktigt att alltid försöka dra lärdom av dem.

Den okontrollerade invandringen är ett fenomen som har synliggjort dels konflikterna i EU:s grannskap, dels unionens interna problem.  Den har underblåst de inre motsättningarna inom unionen genom att skapa en ny skiljelinje som delvis går mellan medlemsstaterna, men som också i stor utsträckning skapar splittring inom medlemsländerna. Detta kan en människa som flyr undan krig givetvis inte belastas för. Vi européer måste själva ta ansvar för denna debatt och för de val vi gör. 

Att den extremislamistiska terror som riktas mot vanliga medborgare har ökat i Europa skärper situationen ytterligare. Enligt flera bedömningar rör det sig om ett långvarigt hot, eftersom fenomenet är nära anknutet dels till utvecklingen i många muslimska länder, dels i högsta grad till radikaliseringen bland unga människor i Europa. Ett oroväckande framtidsscenario är att terrormetoderna tar sig allt mångsidigare former och eventuellt också utsträcker sig till användning av radioaktiva ämnen. Detta var en viktig fråga vid det toppmöte om kärnvapensäkerhet som hölls i Washington förra veckan.

Hur kan vi kämpa mot terrorismen och garantera säkerhet för våra invånare? Målet är uttryckligen att förebygga attacker, inget mindre. Polisen och underrättelsemyndigheterna har en avgörande roll i detta sammanhang. Vi måste öka samarbetet och informationsutbytet både mellan de nationella myndigheterna och över gränserna. Det finns strukturer och förutsättningar för att göra det, vi behöver framför allt tydliga bestämmelser och fungerande rutiner. Finland har god beredskap för både samarbete och informationsutbyte. 

Ökad samordning och ökat informationsutbyte är ändå ingen mirakelmedicin som löser problemet, även om vi önskade det. Vi måste också tänka på kapaciteten och befogenheterna när det gäller underrättelseverksamhet och avvärjningsförmåga. Ett ökat hot kräver en ökad funktionsförmåga som syftar till att vara förebyggande. Det är knappast möjligt att sätta andra mål i stater där det centrala är att trygga invånarnas säkerhet, naturligtvis utan att kränka andra grundläggande fri- och rättigheter.        

Terrorismen bör också bekämpas genom att vi förhindrar utslagning av unga, det vill säga genom att erbjuda dem arbete och framtidsutsikter. Detta är ändå lättare sagt än gjort – om man överhuvudtaget tror på att det främst är fråga om ett socio-ekonomiskt problem. Den ekonomiska utvecklingen visar nämligen ingenstans tecken på ett uppsving som sopar undan alla bekymmer. Dessutom har ju samhällspolitiken i västvärlden redan i decennier arbetat med att undanröja ekonomiska och sociala problem. Man har givetvis nått resultat, men trovärdiga nyheter om att det perfekta samhället har uppstått låter säkert vänta på sig.  

* * *

Stabiliteten och säkerheten i vårt närområde, Östersjöområdet och Nordeuropa, är den finländska utrikes- och säkerhetspolitikens spetsprojekt, om man nu vill använda en projektledningsterm från regeringspolitiken. Det är där vårt största intresse ligger. 

Den säkerhetspolitiska spänningen i området ökade när Ryssland inledde sin maktpolitik i Ukraina, i strid med internationell rätt. Sett ur ett vidare perspektiv är det också fråga om Rysslands ökade militära förmåga och den på många håll allmänna uppfattningen att också Rysslands tröskel för att använda vapenmakt har sänkts. Det har också talats om användning av kärnvapen på ett sätt som man knappast hörde ens under kalla kriget, åtminstone inte i dess slutskede. 

En följd av denna utveckling är att den militära aktiviteten har ökat från båda håll i Östersjöområdet, eftersom också Nato har reagerat på situationen och ökat sin närvaro och aktivitet. Det är möjligt att denna ökning fortsätter också i framtiden efter Natos toppmöte i Warszawa. I och med denna utveckling stärks Förenta staternas centrala roll i Europa.

Finland och Sverige, de två länderna i Nordeuropa som inte hör till Nato, har givetvis lagt märke till förändringen. De båda ländernas utrikes- och säkerhetspolitiska linjer överensstämmer i stort med varandra. Båda håller på att stärka sitt nationella försvar och också sitt gemensamma försvarssamarbete. Både Finland och Sverige satsar mycket på internationellt samarbete. Det gäller både Natopartnerskapet och samarbetet med Förenta staterna. Det finns också tillfälle att betona de transatlantiska relationerna när de nordiska länderna träffar president Obama i maj.

Med andra ord reagerar Finland, men överreagerar inte. Det är naturligtvis endast min åsikt, det finns säkert de som tycker att vi har överreagerat och de som tycker att vi har reagerat för lite. Men vi har åtminstone reagerat, det verkar man ändå vara överens om.

Varför har vi gjort såhär? För det första har den ökade spänningen negativa följder, men hittills har de inte varit så omfattande att de är okontrollerbara eller tvingar till en grundlig omvärdering. Det har inte uppstått ett tvångsläge. 

Vi bevarar ett öppet sinne och ett spelrum för Finland. Vi bedömer situationen kontinuerligt och rationellt ur många perspektiv. Det hör till rutinerna i utrikes- och säkerhetspolitiken och märks ibland mera och ibland mindre.

Finlands utrikes- och säkerhetspolitik får under inga omständigheter vara en enfrågerörelse i respektive situation, utan den är en helhet där de olika delarna måste stå i balans i förhållande till tidens utmaningar. Pelarna i vår stabilitetspolitik, det nationella försvaret och den nationella säkerheten, den västliga integrationen, relationerna med Ryssland och den internationella rätten är alla viktiga. Utifrån dessa pelare måste vi framför allt skapa möjligheter och aktiviteter, ställvis även initiativ. De är former av aktivt försvar.  

Tillsammans med regeringen har jag velat bevara dialogen också med Rysslands ledning på ett öppet och ansvarsfullt sätt. Det gjorde vi också under påskveckan, när jag träffade president Putin i Moskva. Det är bättre att tala med varandra än förbi varandra. Det är bättra att söka samarbete där det är möjligt. Det är bättre att försöka lösa problem än att lämna dem olösta. Detta är finländsk grannskapspolitik i alla väderstreck. Ett väderstreck utesluter inte ett annat, även om någon som har tappat sin karta och kompass uppenbarligen är rädd för det.              

Det finns ingen snabb lösning för att trygga säkerheten i Nordeuropa. Vi behöver en dialog. Vi behöver mer transparens. Vi behöver också mekanismer för att undvika konflikter. Just Finland och Sverige spelar tillsammans en viktig roll i denna fråga, eftersom de har fungerande relationer både med väst och med öst. Finland har också strävat efter att föra dessa samman. 

Utsikterna för den närmaste framtiden är rätt osäkra. Men arbetet måste göras nu. Ett fortsatt forum för denna diskussion ordnas igen i samband med diskussionerna på Gullranda i mitten av juni.     

* * *

På många sätt svåra och osäkra tider har drabbat Europa. I ljuset av historien är det ändå inte något exceptionellt. Situationen är exceptionell endast för dem vars historiekunskap endast sträcker sig ett par decennier bakåt. Nationer som tar hand om sig själva och andra kan även i dag klara sig och ha framgång, så som de också har gjort tidigare.

Copyright © Republikens presidents kansli

Copyright © Republikens presidents kansli