Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk,
Arabvåren, Syrien och nu Ukraina, det finns många likheter mellan händelserna. Den officiella regimen, som även ansetts vara stark, har konfronterats med oppositionen, vars art och karaktär varierar enligt land. Utgångspunkten har dock varit nästan densamma på alla ställen. Människorna har fått utstå för mycket och blivit mer medvetna; förtroendet för makthavarna har försvunnit, i den mån det ens funnits, men samtidigt har tron på att den egna saken är berättigad stärkts.
Följderna har visat sig snabbt. Det som bara för en månad, vecka, eller till och med en dag sedan ansågs vara ofrånkomligt, oföränderligt och ändlöst har ifrågasatts på ett ögonblick. Vilket resultatet av 2010-talets folkresningar är vet vi inte ännu. Till likheterna hör tyvärr också att extrema rörelser överallt strävar efter att utnyttja oroliga situationer.
Det är inte svårt att se varifrån det missnöje som jag beskrivit väller. Det finns inget upplyst envälde. När man använder våld utan demokrati, är resultatet despotism. Ett välde där samma regler inte konsekvent tillämpas på alla; ett välde som lämnar rum för ojämlikhet, jakt, att gömma undan fångsten, och slutligen leder till söndervittring av rättskänslan.
Vi europeiska upprätthållare av västvärldens traditioner lever intensivt med och understöder dessa händelser i den övriga världen som uttryck för den nya tidens frihet. Men lägger vi verkligen märke till alla nutidstecken?
Enligt en undersökning som nyligen presenterades äger världens 85 rikaste privatpersoner lika mycket som de 3,5 miljarder fattigaste människorna. Skalan är sådan, att en människa motsvarar 40 miljoner människor. En så stor livsskillnad kan inte skalan på en enda karta täcka. Och jag tror inte att sådana skillnader accepteras i längden, det kommer att bli fler folkresningar. Världen är inte det minsta färdig.
Europa är inte heller färdigt. Den ekonomiska krisen har utmanat även de traditionella demokratierna. De i och för sig nödvändiga, men stränga sparåtgärderna har prövat speciellt hårt människorna i Sydeuropa. Man är tvungen att ta lärdom; en nation kan ta sig igenom svåra tider genom att leva på lån men kan inte permanent förlita sig på detta.
Hos oss i Finland är den skala som jag nyss nämnde en helt annan, den lutherska anspråkslösheten har varit en dygd att hålla fast vid. Också i Finland har inkomstskillnaderna ökat, även om de just nu på grund av den ekonomiska nedgången har minskat en aning. Men också inkomsterna har ju minskat. Därför är det bra att komma ihåg att minskade inkomster känns värst för dem som måste pruta på livets nödtorft. Biskop Peura sade detta för en stund sedan i sin predikan och påminde om att också ett knappare välstånd bör delas rättvist.
Bästa riksdagsledamöter,
Jag återgår nu till ett ämne som jag redan tidigare har talat till Er om. Vi måste noga följa med att stabiliteten i samhället bevaras i Finland. Det torde nu råda stor enighet om att inte heller Finland kan förlita sig på lån. Denna regering och riksdag står inför en svår uppgift. Att balansera den offentliga sektorn så att det grundläggande förtroendet för ekonomin och framtiden bevaras är en krävande uppgift.
För flera år sedan riktade en ung kandidat i riksdagsvalen sin slogan till de dåvarande beslutsfattarna: ”Vi går nog med på att betala era skulder eller era pensioner, men inte dem båda”. Han blev inte invald. Tyvärr.
Bästa riksdagsledamöter,
Under det senaste året har det även hos oss förekommit olika händelser, såväl inom den privata som inom den offentliga sektorn, som väckt ogillande och misstro. Oftast är det fråga om relativt små misstag som inte nämnvärt påverkar helheten. Men även små synder avslöjar mycket och väcker mycket diskussion, framför allt om de vittnar om högmod, om att man struntar i vad som är rätt och rimligt.
Det sägs att trupperna leds framifrån. Det vill säga genom eget exempel. Så är det. Om inte ledningen föregår med gott exempel är det inte rimligt att kräva det av andra. I samband med finanskrisen har det uppstått diskussion om god förvaltning – och jag avser nu inte nödvändigtvis social- och hälsovårdsreformen eller kommunreformen. Det handlar om omfattande anvisningar som täcker den ekonomiska och offentliga verksamheten och som gäller allt från verksamhetens moral till dess effektivitet. Det finns säkert rum för förbättringar längs hela skalan. Det finns skäl att från diskussionen gå vidare till handling så att principerna för god förvaltning förändras till praxis.
Bästa riksdagsledamöter,
Finland är frivilligverksamhetens förlovade land. Enligt uppskattning utför cirka 1,35 miljoner finländare frivilligarbete för ett ändamål de anser vara viktigt. Också internationellt sett är finländarna ett givmilt folk. Det finns mycket god vilja i oss.
Man har känt oro, också häftig sådan, för att frivilligverksamheten och den offentliga servicen på något sätt står i ett motsatsförhållande. Så kan det ju inte vara.
Jag tror inte att någon inom frivilligverksamheten skulle vilja erövra uppgifter av den offentliga sektorn; lika lite tror jag att den offentliga sektorn skulle vara ute efter att lägga beslag på förenings- eller organisationsverksamheten. Båda har tillräckligt att göra.
Det är kanske fråga om pengar. Låt oss diskutera det. Jag tror inte att skattesatsen någonsin skulle ha sänkts eller kommer att sänkas för att folk tydligen förutom att betala skatter även ger pengar till goda ändamål. Jag tror inte heller att man skulle kunna höja skatterna med den motiveringen att man tar i bruk gåvomedel för gemensamt bruk. Donationer är ju bort bara av den som ger dem.
Barnsjukhuset är en annan fråga. Det var inte i den offentliga sektorns uppskattning det mest brådskande projektet, men många privatpersoner tänkte annorlunda och det föddes ett initiativ som framskrider tillsammans med en ytterst stark offentlig satsning. Det är säkert bra så, lycka till med ett fint projekt.
Projektet har dock väckt en mer allmän diskussion om gränsdragning. Förutom pengar eller känslor bör vi också tala om kontinuitet och långsiktighet, som den offentliga delaktigheten garanterar. Det är också svårt att se att funktioner, i vars organisering det ingår en juridisk skyldighet, skulle kunna basera sig endast på frivillighet eller givmildhet. Det finns skäl att fundera över gränsdragningar, även om det redan nu finns otaliga exempel på gott samarbete mellan kommunerna och frivilligorganisationerna.
Bästa riksdagsledamöter,
Både i Finland och Sverige talas det just nu mycket om säkerhet och försvarspolitik. I Sverige är försvaret i fokus på ett sätt som man inte har upplevt på flera årtionden.
I början av året vid det traditionella mötet om säkerhetspolitik i Sälen i Sverige diskuterades Finland också mycket i svenska sammanhang. Sälens anda – så kan man kalla det – innehöll ett klart budskap. Vi har ett stort gemensamt intresse på säkerhets- och försvarspolitikens område och vi har en ytterst stor vilja att främja det tillsammans.
Detta samarbete sker på många nivåer. Inom försvarsfrågor och frågor som gäller den övergripande säkerheten utvecklas bilateralt samarbete. Ländernas försvarsministrar framskrider steg för steg och kartlägger ständigt nya områden för samarbete. Inom ramen för NORDEFCO bedriver vi nordiskt samarbete enligt de riktlinjer som stakades ut under Finlands ordförandeskap. Finlands och Sveriges ställning och tankar om EU:s säkerhetssamarbete och utvecklandet av partnerskap med Nato är i hög grad samstämmiga. Därför är det bra att vi håller varandra noggrant informerade om läget och strävar efter att enas om en gemensam linje.
Allt detta, ett sådant tänkande, ingick i Sälens anda.
Inget försvarssamarbete kan ersätta nationellt försvar, och det är inte heller meningen. Genom samarbetet förstärks emellertid det nationella försvaret. Det nationella och det internationella stöder varandra.
Bästa riksdagsledamöter,
Riksdagen antog under förra perioden en säkerhets- och försvarspolitisk redogörelse. Det är bra att riksdagen har en uppföljningsgrupp, som säkerställer att diskussionen fortsätter ända till nästa val. Särskilt viktig kommer gruppens åsikt om följderna av olika resursnivåer för ett trovärdigt försvar att vara.
Vår omvärld när det gäller säkerheten har förändrats. Den har fått ytterligare en dimension – cybersäkerheten. Våra centrala funktioner är allt mer avhängiga av informationstekniken och olika datanät. Cyberpåverkan är en del av konfliktbilden i framtiden, antingen separat eller vid sidan av andra påtrycknings- och kraftåtgärder. Cyberaspekten är inte allenarådande, men alltid närvarande.
Det återstår mycket att göra i detta avseende. Det behövs ny lagstiftning. Strategin måste omsättas i praktiken. Allt detta ska göras med respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna och skyddet för privatlivet. Saken gynnas om riksdagen noggrant följer upp frågan.
Bästa riksdagsledamöter,
I dag inleder ni det sista riksmötet under denna valperiod. Ni har framför er det sista, arbetsfyllda året. Jag tackar för ett samarbete som har löpt utomordentligt väl hittills, och som jag tror kommer att fortsätta lika intensivt under kommande månader.
Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk,
Jag vill lyckönska riksdagens presidium med anledning av det förtroende ni visats och önskar er framgång och visdom i ert krävande arbete.
Härmed förklarar jag 2014 års riksmöte öppnat.