Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli

Republikens president Alexander Stubbs tal i Estlands riksdag, Riigikogu, den 27 maj 2024


Detta är en översättning av talet som ursprungligen hölls på engelska

Med reservation för ändringar

Estland och Finland – familj, vänner och allierade

Austatud Eesti Vabariigi President (Ärade Republiken Estlands president)
Lugupeetud Eesti rahva esindajad (Bästa representanter för Estlands folk)
Kallid sõbrad! (Kära vänner!)

Min maka och jag vill tacka för det varma välkomnandet vi har fått här i Estland. Aitäh! (Tack!) Vi ser fram emot vårt tre dagar långa statsbesök både här i Tallinn och i Tartu. Det känns som hemma.

Ni vet säkert alla att Estland har en alldeles speciell plats i finländarnas hjärtan. Vi har en gemensam identitet, samma rötter och ett liknande språk. Ibland har vi slitits isär, men vi hittar alltid tillbaka till varandra. Vi har ett gemensamt öde. I dag mer än någonsin.

Det är en stor ära att som Finlands president få hålla ett tal här i Riigikogu, i kärnan av den estniska demokratin. ”Mina räägin teiega sõbra, sugulase ja liitlasriigi riigipeana.” (”Jag talar till er som en vän, en släkting och ett allierat lands statschef.”)

***

Jag har besökt Estland dussintals gånger, både i arbetet och för nöjes skull. Första gången var för över trettio år sedan. Det var precis efter att ni hade återfått er självständighet. Jag minns hur begeistrad jag var när jag som ung student i Förenta staterna såg er “sjungande revolution”.

Jag reste till och med runt i de baltiska länderna med mina studiekamrater under en termin i början av 1992. Det var med en känsla av stolthet som jag berättade för mina amerikanska vänner om mina estniska bröders och systrars heroiska insatser. Estland var äntligen fritt.

Men min kärlek till Estland började långt tidigare. När jag var liten berättade min pappa om ett modigt broderfolk som led under Sovjetunionens tyranni. Vi pratade mycket om det estniska språket, kulturen och, ja, idrottare.

Jag minns spjutkastaren Heino Puuste från VM 1983 i Helsingfors och Andrus Värniks segerkast i VM 2005. Och, naturligtvis, tiokamparen Erki Nool i OS i Sydney 2000.

***

Jag var oerhört glad när Estland gick med i Europeiska unionen och euron. Jag var lika belåten, om än lite avundsjuk, när ni gick med i Nato. Inom några år efter er självständighet hade ni faktiskt blivit mer integrerade i västliga institutioner än Finland, eller något annat nordiskt land för den delen.

Detta var naturligtvis goda nyheter för Östersjöns säkerhet i allmänhet och för Finland i synnerhet. Ert medlemskap i Nato gav oss skydd. Samtidigt bidrog vårt starka och självständiga försvar till stabilitet i regionen.

Jag minns vårt nära samarbete med Toomas Ilves om Östersjöstrategin i Europaparlamentet. Jag blev också nära vän med Urmas Paet när jag var utrikesminister och Taavi Roivas när jag var statsminister. Delade värderingar och en gemensam syn på säkerhet förde oss samman. Det gör de fortfarande.

Under min tid i regeringen fick jag ofta frågan om Finland skulle försvara Estland i en krissituation. För mig var svaret klart – naturligtvis skulle vi göra det! Och vi hade anledning att vara tacksamma för att Estland som Nato-medlem skulle ha gjort detsamma för oss. I dag är situationen entydigare än någonsin. Den kallas Natos artikel 5 – en för alla, alla för en.

***

Som ni vet är vi finländare lite skygga för att uttrycka hur vi verkligen känner. Jag tror att ni ester vet vad jag menar. Så låt mig säga det klart och tydlig: Finland är mycket lyckligt lottat som har Estland som granne. Vi är familj, vänner och allierade.

Små nationer andas samma luft, särskilt de som bor intill en imperialistisk makt som Ryssland. Vi vill leva i fredlig samexistens, men vi måste alltid vara beredda. För oss är utrikes- och säkerhetspolitiken alltid en existentiell fråga.

Finland var neutralt under kalla kriget, inte av fri vilja eller ideologi, utan av nödvändighet. Vi hade inget val. När vi hade ett val anslöt vi oss omedelbart till EU. När det inte fanns något annat val blev vi medlemmar i NATO. Bättre sent än aldrig.

Och ni kan vara säkra på att vi kommer att göra vår del i alliansen. Vi förstår det ansvar som följer av att NATO:s gräns mot Ryssland fördubblas. Vår försvarsförmåga stärker den nordöstra delen av Europa. Detta, i kombination med vårt koncept med övergripande säkerhet, kommer att fortsätta att stärka Nato i Östersjöregionen. Och återigen kommer vi att göra det tillsammans med Estland.

***

Tiden efter det kalla kriget är över. Historien tog inte slut 1989, som så många av oss hade trott. Ordningen, balansen och dynamiken i världspolitiken är i förändring. Den europeiska säkerheten skuggas av Rysslands anfallskrig i Ukraina. En ny järnridå delar Europa.

Finländare, liksom ester, får ofta frågor om Ryssland. Vårt basscenario vilar på tre enkla realiteter.

För det första kommer Ryssland under de närmaste åren att fortsätta att rusta upp sin militär och nå nivåer som liknar dem som rådde när det inledde sitt anfall mot Ukraina.

För det andra finns det inget som tyder på att Rysslands utrikespolitik kommer att förändras från aggression och expansion till fredlig samexistens.

För det tredje är Ryssland inte på väg att bli en liberal demokrati inom en snar framtid.

***

Det är mot denna bakgrund som vi måste se till att Ukraina vinner kriget. Samtidigt måste vi fortsätta att se till att Natos försvar och avskräckning förblir starkt.

Det nya normala är att Ryssland kommer att fortsätta sitt anfallskrig i Ukraina och samtidigt inleder olika hybridoperationer i ett försök att skrämma och destabilisera alla EU- och Natoländer. Vi ser detta veckan efter vecka i Europa.

Det bästa svaret är att hålla sig lugn och sansad. Det bästa sättet att förhindra att det går längre är att förbereda sig. Och det är precis vad vi gör.

På kort sikt måste vi fortsätta att ge Ukraina ekonomiskt och militärt stöd. På medellång sikt måste vi hjälpa Ukraina att uppnå en rättvis fred. På lång sikt måste vi se till att Ukraina blir en fullvärdig medlem av både EU och Nato.

***

Finlands utrikes- och säkerhetspolitik bygger på värdebaserad realism. Utgångspunkten är en stark allians med Europeiska unionen och Nato. Samtidigt bygger den på övertygelsen att grunden för det nya internationella systemet och för fred är att reformera och stärka FN.

Vår utrikespolitik har sin fasta grund i västerländska värderingar, inklusive demokrati, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter. Vi tror på samarbete och på det regelbaserade internationella systemet.

Samtidigt är vår säkerhetspolitik baserad på realism. Det är därför vi upprätthåller en stark försvarsförmåga – nu som en del av en militärallians. Det är också realism att förstå att de stora globala utmaningarna inte kan lösas enbart mellan likasinnade länder.

***

Låt mig avsluta med att citera en av vår tids mest respekterade statsmän, Lennart Meri. Han sade en gång att “också små länder kan påverka historiens gång, eller måste åtminstone försöka göra det […]. Ingen i världen bryr sig om små nationer om de inte själva högt och tydligt uttrycker sina egna avsikter”.

Jag tror att hans ord kan fungera som en riktlinje för Estlands och Finlands roll i världen. Små nationer måste göra sina röster hörda. Men viktigast av allt är att vi nu använder vår röst tillsammans med våra allierade och partner i Europa, EU och Nato.

Tähtis on, et meie toetame üksteist, hoiame üksteist ja kaitseme üksteist. (Det är viktigt att vi stöder varandra, tar hand om varandra och försvarar varandra.)

***

Tack. Aitäh. Elagu Eesti! (Länge leve Estland!)


Fler nyheter

Fler nyheter