Talet hölls på engelska
Det talade ordet gäller
Ers excellenser, mina damer och herrar, bästa vänner till Martti Ahtisaari
Det är en ära och ett privilegium för mig att vara här i Tanzania för att dela minnen av Martti med människor som har arbetat med honom under årtiondena. Tanzania hade en mycket speciell roll i Marttis liv och karriär. På många sätt var det här han inledde sin karriär som medlare.
***
Martti utnämndes till Finlands ambassadör i Dar es Salaam 1973 och han bodde här i fyra år. Under den tiden lärde han känna Tanzania och dess folk mycket väl. Han utvecklade också starka förtroendeband med olika självständighetsrörelser och deras ledare, såsom SWAPO från Namibia. Dessa relationer spelade en avgörande roll när FN:s generalförsamling utsåg Ahtisaari till FN-kommissionär i Namibia i januari 1977. I juli 1978 utnämnde FN:s generalsekreterare Ahtisaari till sitt särskilda sändebud i Namibia. Detta var hans första uppdrag som medlare.
Efter sin tid i Dar es Salaam arbetade Martti som medlare under sex olika årtionden. Han medlade fred på tre kontinenter – Afrika, Asien och Europa – i tre olika roller: som FN-sändebud, som Finlands president och som privat aktör, ordförande för CMI (tidigare Crisis Management Initiative, numera Martti Ahtisaari Peace Foundation).
Hans tre viktigaste fredsinsatser var Namibia, Aceh och Kosovo. Fastän alla dessa processer låg Martti varmt om hjärtat, var det Namibia – och Afrika mer allmänt – som kanske hade det största inflytandet på hans karriär och tänkesätt. Aceh och Kosovo var processer som han medlade i egenskap av en mycket erfaren diplomat. Vid det laget visste han hur kritiskt valet av rätt tidpunkt är i fredsmedling. När han som relativt ung diplomat åtog sig posten som särskilt sändebud för FN:s generalsekreterare i Namibia ansåg många experter och ledare att uppdraget var omöjligt.
Martti själv sade att en av hans huvudsakliga uppgifter i Namibia var att två gånger om året resa runt till afrikanska huvudstäder och sedan åka till New York för att rapportera om utvecklingen – som ofta var minimal. Om någon annan hade sagt detta, hade det kanske låtit lite cyniskt. Men Martti kunde säga det på ett sätt som var fyllt av optimism. Just denna egenskap, förmågan att se hopp där andra inte såg det, gjorde honom till en exceptionell medlare.
***
Jag skulle nu vilja titta närmare på Martti Ahtisaari och hans karriär ur tre olika perspektiv: Martti som person, som fredsmedlare och som en del av den moderna historien.
***
Som person skulle jag beskriva Martti med tre egenskaper: empati, optimism och realism.
Martti brukade ofta säga att han en evig internflykting. Han föddes i Karelen och blev tvungen att lämna sitt hem som ung pojke då Sovjetunionen attackerade Finland. Detta formade förmodligen hans personlighet och världssyn och bidrog till hans exceptionella empati. Han hade förmåga att förstå känslorna hos parter i konflikter och att knyta an på ett djupt plan till väldigt olika typer av människor.
Att vara en evig internflykting gjorde inte Martti cynisk eller bitter. Tvärtom. Han trodde på att optimism inte bara är en attityd, utan också en metod. Han förstod att vårt sätt att se på saker har en betydande inverkan på hur de blir. Detta var hans förhållningssätt också när han i över tio år och i olika roller arbetade för Namibias självständighet, även när andra inte trodde att uppdraget skulle vara möjligt.
I Martti förenades empati och optimism med rå realism. Han såg världen som den var och agerade därefter. Kombinationen av dessa egenskaper gjorde honom till en exceptionell medlare. Båda parterna i konflikter och det internationella samfundet litade på honom. Han förstod att tillit är något som kan byggas upp och som bör användas klokt. Trots att han för det mesta var mycket lättsam, flexibel och rolig, kunde han välja de frågor och situationer där parterna måste höra vad som var realistiskt och vad som inte var det. Men också i dessa situationer kunde han lägga fram otrevliga fakta på ett sätt som kändes nästan som en gåva för mottagarna.
***
Martti var ett verkligt proffs. Det ironiska är att han aldrig såg sig själv som en fredsmedlare. Han sade sig vara en ’honest broker’, en ärlig mäklare. I enlighet med detta intog han från början en mycket tydlig och principiell ståndpunkt för sitt mål. Först därefter började han undersöka vad som var möjligt inom de givna ramarna.
I Namibia och Kosovo var målsättningen ländernas självständighet. I Indonesien var utgångspunkten för processen autonomi för provinsen Aceh. Redan från början var Martti mycket tydlig med att detta var den enda fråga han var beredd att diskutera. Om parterna ville diskutera självständighet skulle de vara tvungna att hitta en annan medlare. Enligt Martti var det bästa sättet att vinna parternas förtroende att vara helt öppen om sina avsikter, så att de sedan kunde avgöra om han var rätt person för uppdraget.
Dessa principiella ståndpunkter handlade inte om ideologi. De var snarare kallsinniga realpolitiska bedömningar av situationen. För Martti var det viktigaste villkoret för en framgångsrik fredsprocess att supermakterna var överens, vilket fastställde de grundläggande parametrarna för processen. Utan konsensus mellan supermakterna är hållbar fred inte realistisk.
Samtidigt var Martti mycket principfast gällande tanken att endast parterna i en konflikt kan sluta fred. En medlare – eller i hans fall en ärlig mäklare – kan hjälpa parterna att utforska parametrarna för fred, men det är parterna som måste fatta de slutliga besluten. Detta är det enda sättet att säkerställa att freden blir hållbar.
Dessa parametrar var väsentliga i alla Marttis centrala uppdrag. Avsikten var att hitta en lösning som skulle maximera jämlikheten och känslan av rättvisa, trots de realpolitiska parametrarna. I Aceh ledde detta till att olika aspekter av självstyre maximerades utan att någon av parterna gavs självständighet. I Kosovo blev resultatet en modell där de serbiska minoriteterna – som stod bakom Serbien och motsatte sig Kosovos självständighet – gavs mycket omfattande minoritetsrättigheter i Kosovos konstitution.
***
Samtidigt som en del av egenskaperna och metoderna är universella, är president Ahtisaaris arbete också en del av den moderna historien.
Namibias självständighet är nära kopplad till slutet på kalla kriget och apartheid. När Sovjetunionen kollapsade förlorade kampen mellan ideologier sin relevans, åtminstone för en tid. Det blev mer utrymme för att fundera på vad som faktiskt är bra för människor och deras framtid. I Aceh undertecknades fredsavtalet i efterdyningarna av terrorattackerna i Förenta staterna den 9 september samt Afghanistan och Irak. Samtidigt fanns det en stark global konsensus om behovet av att begränsa hotet från icke-statliga väpnade grupper. Processen gällande Kosovos status åren 2006–2007 inföll vid en tidpunkt då förhållandet mellan Förenta staterna, Europa and Ryssland började vittra.
***
De största framgångarna i Marttis karriär inträffade under en tid då vi hade större tilltro till globala multilaterala institutioner och gemensamt överenskomna regler än vi har idag. Man kan till och med fråga sig hur relevanta dessa lärdomar är för dagens fredsarbete. Rollen som FN:s särskilda sändebud i början av 2000-talet var väldigt olik rollen hos särskilda sändebud i dag. Komplexiteten och osäkerheten har ökat, och fredsprocesserna är rörigare än någonsin.
Jag vill ändå säga att lärdomarna är viktigare än någonsin. Martti talade aldrig om de positioner han innehade. Han talade alltid om de uppdrag han hade anförtrotts. Behovet av att behandla människor med värdighet, att förstå begränsningarna och möjligheterna i ett givet sammanhang och att hitta praktiska lösningar på problem som människan har skapat är universella färdigheter och egenskaper. Alla som har i uppdrag att arbeta för det gemensamma bästa behöver dem.
Tack!
Översättningen är uppdaterad den 15 maj 2025 kl. 14.40.
