Detta är en översättning av talet som ursprungligen hölls på engelska
Det talade ordet gäller
Herr ordförande, herr generalsekreterare, ers excellenser, mina damer och herrar!
Tidigare generalsekreteraren Kofi Annan sade en gång: “Oavsett våra meningsskiljaktigheter […] står vi eller faller tillsammans.”
När vi glömmer detta blir resultatet oordning.
Förra året, från just denna talarstol, framhöll jag att utrikespolitiken bygger på tre pelare: värderingar, intressen och makt.
I år kommer jag med något enklare: ett val. Samarbete eller konflikt.
I dagens värld undergrävs samarbetet av bristande tillit, likgiltighet inför regler och försvagade institutioner.
Konflikterna sprider sig och för med sig lidande, våld och orättvisor.
Enligt vissa uppskattningar pågår det för närvarande 65 väpnade konflikter i världen, fler än någon gång sedan det kalla krigets slut.
Konkurrens kommer alltid att finnas. Nationer konkurrerar i dag hårdare än för en generation sedan. Det oroar mig inte. Det som oroar mig är att allt fler stater nu konkurrerar på ett sätt som strider mot de regler som den internationella ordningen vilar på.
Därför är detta tal ett försvar för reglerna. Och en uppmaning till samarbete. Små stater behöver det för att överleva. Stora stater behöver det för att förbli starka.
Att upprätthålla de mest grundläggande reglerna, värderingarna och institutionerna är vårt bästa sätt att säkerställa att konkurrens inte eskalerar till konflikt. Och att samarbetet vinner mark.
Nu vill jag börja med att analysera hur världen håller på att förändras. Och som pragmatisk finländare försöker jag alltid se världen sådan den är, eftersom det ofta hjälper oss att bygga den värld som vi vill ha. Med andra ord, en värld som vi kan bygga tillsammans.
Därefter vill jag lägga fram några förslag på hur vi bör gå vidare.
***
Vi bör alla vara orubbliga försvarare av multilateralismen. Förenta staternas tidigare biträdande utrikesminister Strobe Talbott lär ha sagt att multilateralism är ett helvete och kan vara verkligt påfrestande. Men för mänskligheten som helhet är det ändå det bästa alternativet.
Vi behöver multilateralism för att möta våra gemensamma utmaningar, allt från väpnade konflikter och klimatförändringar till hållbar utveckling och artificiell intelligens.
Just nu verkar vi gå i motsatt riktning: mot en icke-samarbetsinriktad multipolär världsordning.
Denna ordning visar sig vara baserad på nollsummespel, transaktioner och ohämmad makt. Detta är ett kortsiktigt förhållningssätt.
Hur tilltalande detta än kan framstå för vissa kommer en sådan multipolär världsordning i längden att leda till konflikt. Den kommer att slå tillbaka mot oss alla, oavsett om man företräder en stormakt, en medelstor makt eller en liten stat, som Finland.
Mellan dessa båda synsätt finns ett tredje alternativ: plurilateralism. Det innebär att man bildar ad hoc-koalitioner när globalt samarbete inte är möjligt att uppnå.
Detta är min första iakttagelse i dag: framväxten av flexibla samarbetsformer kring olika frågor och intressen. Det kan gälla ekonomi, klimat, försvar och teknik.
Att bygga koalitioner kan vara en kraft för det goda. Men på ett villkor: det får inte utmana multilateralismen utan måste bygga vidare på den. Det ska stärka FN-systemet, inte ersätta det.
De villigas koalition till stöd för Ukraina ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Det är en grupp länder som arbetar för att få ett slut på Rysslands anfallskrig. Kriget är olagligt, oberättigat och oprovocerat. Lösningen på konflikten kommer att få långtgående konsekvenser för Ukraina och omvärlden.
Koalitionen arbetar för en rättvis och varaktig fred i Ukraina i enlighet med FN-stadgan. Den strävar efter att upprätthålla de grundläggande principerna för den internationella ordningen.
Min andra iakttagelse är att vart jag än reser hör jag ordet ”omgruppering”.
Vare sig det är i Europa, Afrika, Mellanöstern, Asien eller Nord- och Sydamerika söker länder nya allianser och partnerskap.
Detta är en logisk följd av en tid präglad av osäkerhet och omvandling. Man söker trygghet där den finns att få.
Vi ser en fördjupning av den regionala integrationen som för tankarna till tiden omedelbart efter andra världskriget.
Regionala organisationer som Afrikanska unionen, Gulfstaternas samarbetsråd, Mercosur, ASEAN och EU bygger tillit.
När integration inte är möjlig kan andra former av samarbete visa sig vara avgörande. Vi finländare lyfter gärna fram det historiska undertecknandet av Helsingforsavtalet 1975. Den förde samman 35 länder mitt under kalla kriget och lade grunden för det som senare skulle bli Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.
Det fanns inget förtroende. Det fanns djupa meningsskiljaktigheter. Och rentav öppen fientlighet. Ändå fanns det utrymme för en process som minskade spänningarna och skapade en gemensam grund.
Jag tror att regioner där konflikter rasar i dag, såsom Mellanöstern, skulle kunna överväga något liknande.
Även i en situation präglad av konflikter och oförrätter kan en region kanske enas om principer som främjar samarbete och förhindrar ytterligare konflikter.
Min tredje iakttagelse är att en ny ekonomisk världsordning håller på att ta form.
De verktyg som en gång användes för ekonomisk integration – däribland handel, teknik, energi, investeringar och leveranskedjor – har blivit verktyg för geopolitisk konkurrens.
Det fanns kanske tidvis en naiv tro på att ömsesidigt beroende skulle leda till stabilitet och fred. Nu har fokus på möjligheter ersatts av fokus på hot.
Vi lever nu i en värld präglad av tvång och påtryckningar, där beroendeförhållanden ses som sårbarheter. Länder söker kontroll över strategiska flaskhalsar som kan användas som påtryckningsmedel mot andra.
Men beroendeförhållanden är komplexa. Ingen nation, inte ens de största, kan klara sig på egen hand. Alla former av tvångsåtgärder har ett pris.
Och även om en mäktigare stat dominerar på ett område, kan en mindre stat svara på ett annat.
I den nya geopolitiska verkligheten håller den ekonomiska ordning som växte fram efter andra världskriget på att omformas.
Den nya ordningen måste bygga på en realistisk förståelse av den globala maktbalansen.
Vi i väst måste inse att det globala syd och öst utgör en växande ekonomisk och politisk kraft.
Många länder runt om i världen har gjort anmärkningsvärda framsteg när det gäller kompetens och kunnande. Vi bör ta till vara denna samlade expertis för mänsklighetens gemensamma bästa / till gagn för hela världen.
Länder gör rätt i att vara på sin vakt mot farliga beroenden. Men vårt fokus på hot får inte leda till att vi överger samarbetet.
Vi bör sträva efter en ekonomisk världsordning som bygger på institutioner och avtal. Multilateralism behövs också i den globala ekonomin.
***
Det är förstås bra att ställa en diagnos på problemet: alltför många stater konkurrerar i dag på bekostnad av grundläggande regler, och därför har världen glidit in i oordning.
Men ännu viktigare är att råda bot på problemet och hitta en väg tillbaka till ordning, stabilitet och samarbete.
Därför vill jag föreslå tre botemedel för en värld i oordning. Till att börja med måste vi återgå till den internationella rättens grundläggande principer.
Då jag nyligen var i Indien stötte jag på ett citat av Mahatma Gandhi: ”Brott mot en regel leder oundvikligen till brott mot andra regler.” Dessa ord har en särskilt stark resonans i vår tid.
Vi har åter hamnat i en värld präglad av rå makt och snävt egenintresse.
Regler och värderingar tycks ha hamnat i bakgrunden. Vissa är redo att kasta in handduken och acceptera att den regelbaserade internationella ordningen har besegrats.
Det är en överdrift. Internationell rätt har ifrågasatts och utmanats tidigare. Det har aldrig varit ett perfekt system.
Men vi måste medge att vi befinner oss vid en kritisk brytningspunkt. Grundläggande normer ifrågasätts nu på ett sätt som undergräver förtroendet för hela det multilaterala systemet.
Därför är respekt för rättsstatens principer det främsta botemedlet mot en värld i oordning.
I dag framställs internationella normer ofta som ett hinder för att tillvarata nationella intressen. Detta är både fel och farligt.
Internationell rätt har aldrig enbart handlat om en strävan efter universell rättvisa, men den kan inte heller reduceras till ett rent maktmedel.
Det handlar varken enbart om värderingar eller enbart om intressen, utan om båda.
Trots retoriken är det osannolikt att någon stormakt skulle avstå från sin förmåga att forma spelreglerna.
Även när vissa påstår sig överge reglerna handlar det snarare om att de vill ersätta de befintliga reglerna med sådana som bättre passar deras egna intressen.
Därför står vi inte inför en värld utan regler. Men vi kan mycket väl stå inför en värld med mindre förutsägbarhet och mindre återhållsamhet, en värld vars regler ger de mäktiga större handlingsrum.
För alla nationers gemensamma bästa, här i denna sal, bör vi fortsätta att försvara rättsstatens principer och värna dess mest grundläggande normer. Dit hör staters oberoende, suveränitet och territoriella integritet, fri sjöfart samt ansvarsskyldighet för de allvarligaste internationella brotten.
Det andra botemedlet handlar om humanitära principer.
Världen har i dag en aldrig tidigare skådad förmåga att tillgodose mänsklighetens mest angelägna behov.
Sedan Förenta nationerna grundades har fattigdomen minskat, tillgången till grundläggande utbildning ökat, läskunnigheten förbättrats och barnadödligheten sjunkit.
Ändå bevittnar vi tyranni, likgiltighet inför utsatta människors situation och våld mot civila i många delar av världen. Fattigdom och mänsklig nöd är fortfarande utbredda.
Till exempel Sudan är härjat av krig. Miljontals människor har tvingats på flykt, och många hotas av svält.
Gaza är fortfarande en av världens mest akuta humanitära kriser, präglad av massflykt, förstörd infrastruktur och brist på grundläggande samhällstjänster.
Haiti kämpar med väpnat våld och extrema väderfenomen, vilket har lett till en flykting- och fördrivningskris, en hungerkris och en hälsokris.
Vi får inte bli likgiltiga inför krig och mänskligt lidande. I stället måste vi rikta våra ansträngningar mot att förebygga konflikter, värna de mänskliga rättigheterna och stärka hållbara ekonomier.
Vårt växande materiella välstånd får inte ske på bekostnad av vårt etiska ansvar.
Det tredje botemedlet handlar om språket och om hur vi bemöter varandra.
Tyvärr råder det ingen brist på exempel på människor som använder nedlåtande språk för att beskriva andra människor och hela befolkningsgrupper.
Alltför ofta är det de mest provokativa rösterna som får störst genomslag.
Provokation belönas med uppmärksamhet. Överdrifter misstolkas som mod. Och överdrivna påståenden som sanningar.
Språket kan främja samarbete, men det kan också bryta ned förtroende och förvandla konkurrens till konflikt.
Receptet är enkelt, men nödvändigt: undvik polarisering, stärk förtroendet och lyssna på andra.
Vi behöver en värdig utrikespolitik. Och den börjar här, i Förenta nationerna.
***
Mina damer och herrar!
Jag vill tacka generalsekreterare Guterres för hans insatser och hans engagemang för att reformera och effektivisera FN-systemet. Detta arbete måste fortsätta.
Varje generalsekreterare formas både av sin tid och sina egna handlingar.
Detta blev jag nyligen påmind om när jag läste biografierna över de tidigare generalsekreterarna U Thant och Kofi Annan, två mycket inflytelserika ledare som navigerade genom en era av stormaktsrivalitet.
Låt mig därför framföra några förslag till den kommande generalsekreteraren, vem det än blir, och till det internationella samfundet som helhet.
Sedan mitt första tal här för två år sedan har jag konsekvent förespråkat en reform av säkerhetsrådet. Världen har förändrats. Det måste även FN göra.
Åtminstone behövs det två nya platser för Afrika, två för Asien och Stillahavsområdet och en för Latinamerika.
Ingen enskild stat bör ha vetorätt. Och om en medlem av säkerhetsrådet bryter mot FN-stadgan, bör dess rösträtt tillfälligt upphävas.
Världen behöver ett fungerande säkerhetsråd inom FN. För att komma vidare måste vi bryta dödläget och vara öppna för kreativa lösningar.
Behovet av reformer omfattar också den globala ekonomiska ordningen. Även den måste anpassas för att spegla dagens maktbalans.
Vi måste säkerställa att det internationella ekonomiska samarbetet även framöver är regelbaserat, legitimt och representativt. Multilaterala lösningar behövs i en alltmer multipolär värld.
FN måste återta sin roll i fredsmedling. Generalsekreteraren kommer att ha en central roll som FN:s främsta medlare.
FN:s legitimitet som medlare är unik. Tillsammans kan FN och dess medlemsstater åstadkomma sådant som ingen av dem kan uppnå på egen hand.
FN måste stå i centrum för utformningen av regler och uppbyggnaden av institutioner. Regional integration och tematiska koalitioner kan och bör stödja detta arbete.
Artificiell intelligens är den mest omvälvande tekniken i mänsklighetens historia. Den kommer att påverka vetenskapen, ekonomin, politiken, säkerheten och vad det innebär att vara människa.
Människan måste sitta i förarsätet i denna förändring. Vi har ett val: vi kan konkurrera, samarbeta eller sakta ned. För mig är samarbete den bästa vägen framåt.
Därför har Norge och Finland tillsammans med ledare från länder runt om i världen fört fram en vädjan till företag, regeringar, regionala organisationer och FN att utveckla mekanismer för att kontrollera de mest avancerade AI-modellerna.
Mitt land, Finland, vill att Förenta nationerna ska lyckas och kommer även framöver att vara starkt engagerad i dess arbete. Därför ställer vi upp i valet till säkerhetsrådet för perioden 2029–2030.
Vi drivs av vår tro på FN-stadgan och de värden den står för. Vi kommer att prioritera fred, människor och partnerskap.
Vi är beredda att axla det ansvar som ett medlemskap i säkerhetsrådet innebär i en tid som kräver mer fred. Vi vill att människor och nationer ska blomstra. Vi tror på dialog och samarbete.
Avslutningsvis vill jag lägga fram ett förslag om processen. Grunden för Förenta nationerna lades i San Francisco för över 80 år sedan.
I dag måste vi återställa balansen i världsordningen. Vi måste på nytt förbinda oss till den internationella ordningens grundläggande principer. Och vi måste välja samarbete framför konflikt.
Det världen behöver nu är ett nytt San Francisco-ögonblick. Ett ögonblick då världens ledare samlas för att ange riktningen för framtiden. En process för att uppnå detta bör inledas av den nya generalsekreteraren.
Tack.
