Det talade ordet gäller.
Bästa åhörare, bästa deltagare i försvarskursen!
Syftet med de riksomfattande försvarskurserna är att sammanföra personer som arbetar inom olika områden av den övergripande säkerheten och förbättra samarbetet mellan olika samhällssektorer under både normala förhållanden och undantagsförhållanden.
Vi har länge talat om att denna modell skapar resiliens och förutsättningar för att genomföra den övergripande säkerheten. Och det stämmer. Vi har talat mindre om att denna verksamhet också har ett avskräckande värde.
Kursen som startar idag är den i 258:e i ordningen. Den inleds i en mycket annorlunda situation än till exempel den 158:e kursen, som inleddes vid millennieskiftet. Det var en tid präglad av hopp och tesen om historiens slut. Det fanns en stark tro på att de nästan 200 staterna i världen skulle utvecklas mot liberal demokrati, marknadsekonomi och globalisering. Och att detta skulle garantera global fred och stabilitet.
Så blev det inte. Nu lever vi i en tid av strategisk konkurrens. I en situation där världsordningen genomgår en omvälvning och instabilitet råder. Vi utsätts för press från olika håll. Ryssland för ett anfallskrig i Ukraina och en hybridkampanj i Europa. Förenta staterna agerar annorlunda än vad vi är vana vid och det finns ingen återvändo till det som en gång var.
Under de kommande tre och en halv veckorna har ni möjlighet att fundera på vad allt detta innebär för Finland.
***
I dag vill jag ge er mer att reflektera över och tala om två begrepp som ännu inte har diskuterats till lust och leda i den finländska säkerhetspolitiska debatten: avskräckning och eskalationshantering. Avslutningsvis kommer jag också att tala om betydelsen av strategisk kultur. Men först avskräckning.
I Finland har det på många sätt varit naturligt att föra en diskussion om försvaret och hur det genomförs. Ibland diskuterar vi enskilda förmågor och vapensystem i väldigt stor detalj.
Diskussionen om avskräckning är nyare. Även själva begreppet är nytt för oss. Under kalla kriget talade man om ’återhållande verkan. Det finns något utmanande och rentav skrämmande i själva ordet avskräckning. Ändå, eller just därför, är det befogat att tala om avskräckning. Det visar att avskräckning är en del av vår försvarslösning.
Avskräckningens uppgift är att se till att vi aldrig hamnar i en situation där vi tvingas försvara oss.
Diskussionen om avskräckning är inte vapenskrammel. Det handlar inte om provocera eller om att trappa upp spänningarna. Snarare tvärtom. Avskräckningens uppgift är att säkerställa att status quo består, att den rådande säkerhetsordningen inte utmanas.
I Finlands historia finns det flera exempel på hur det går för ett land i frontlinjen när säkerhetsordningen i Europa fallerar. Ofta har dessa skeden beskrivits som enskilda händelser i vår nationella historia: finska kriget, åländska kriget, händelserna 1918 eller vinterkriget och fortsättningskriget, varför inte också Lapplandskriget. I bakgrunden har det dock alltid funnits en bredare europeisk utveckling: Napoleonkrigen, Krimkriget samt första och andra världskriget.
Vid dessa historiska vändpunkter hade vi inga nämnvärda möjligheter att påverka den bredare europeiska utvecklingen. Vi försökte kanske till och med hålla oss utanför konflikterna i hopp om att de inte skulle sprida sig till Finland, men vanligtvis lyckades det inte.
Nu är situationen en annan. Vi är medlemmar i Europeiska unionen och Nato och samarbetar nära i försvarsfrågor med våra partner och allierade. Särskilt vårt medlemskap i Nato är av central betydelse för avskräckningen.
Vi är inte ensamma. Ändå är det viktigt att vi genom vårt eget agerande och aktiva engagemang också själva bidrar till att stärka avskräckningen och den europeiska säkerhetsordningen.
Att stärka avskräckningen är alltid en prioritet för ett land i frontlinjen. Passivitet leder ingen vart.
Liksom den övergripande säkerheten är avskräckningen ett gemensamt ansvar.
Vår utrikes- och säkerhetspolitik är avskräckningens förpost. Diplomatin är dess spjutspets. Den utgör den ram inom vilken vi för den säkerhetspolitiska dialogen. Den centrala uppgiften för vår politik, dess mission, är att bygga allianser och stärka Europas och västvärldens enighet.
Samtidigt erbjuder den också en ram för samtal med Ryssland. Mot denna bakgrund förde Norges statsminister och jag ett telefonsamtal med Rysslands president förra veckan. Vi förmedlade tydliga budskap. Vi var bestämda, men utan att provocera. Vi framhöll att vårt stöd till Ukraina inte kan rubbas. Även denna typ av kontakter bör ses som en del av avskräckningen och av strävan att skapa strategisk stabilitet.
Avskräckning handlar i grunden om tre saker: förmåga, trovärdighet och kommunikation. På engelska brukar man tala om de tre c:na: capabilities, credibility och communication.
Att stärka avskräckningen förutsätter att vi granskar vilka militära förmågor vi behöver utveckla och i vilka av Natos aktiviteter vi bör delta för att stärka den gemensamma avskräckningen.
Nu när det transatlantiska ansvarsskiftet pågår måste vi tänka ännu bredare och grundligare kring hur avskräckningen ska genomföras. Förenta staternas roll minskar i betydelse. Europa måste i huvudsak kunna förlita sig på sina egna förmågor och också självständigt kunna hantera eskalation.
När vi agerar tillsammans är vi starkare än när vi agerar ensamma. Flygvapnets och marinens pågående samarbete med Sverige kring territoriell övervakning visar att vi i dag kan verka tillsammans med våra allierade på områden där vi tidigare var tvungna att förlita oss enbart på våra egna förmågor.
Den utvidgade avskräckning som upprätthålls av Förenta staterna ger även Finland skydd genom kärnvapenavskräckningen. I detta sammanhang vill jag också lyfta fram att vi har anslutit oss till Frankrikes initiativ om kärnvapenavskräckning och att samarbetet inleddes på tjänstemannanivå förra veckan. Djupgående samtal med en kärnvapenstat som Frankrike ger också oss nya insikter om hur stormakter bedömer sitt agerande och dess konsekvenser i den tid vi lever i. Samarbetet ökar vår förståelse och framför allt kommer det att stärka den gemensamma avskräckningen. I det här skedet har vi ännu ingen klar bild av alla aspekter av samarbetet. Vi bedömer konsekvenserna av olika alternativ och fattar våra beslut med eftertanke. En sak är säker: detta samarbete, liksom allt annat arbete för att stärka vårt försvar, tar vi på största allvar.
Bästa åhörare!
Finland är känt för att vi menar vad vi säger och håller vad vi lovar.
När våra ord och handlingar står i linje med varandra och stärker varandra, stärks också trovärdigheten i vår avskräckning.
Därför är exempelvis övningsverksamheten, vår förmåga att ge värdlandsstöd eller vår förmåga att öka den försvarsindustriella produktionen så viktiga. Genom dem visar vi vår förmåga i praktiken.
Ett bra exempel på kommunikation i avskräckningssyfte var också det tal som general Alexus G. Grynkewich, Natos överbefälhavare för Europa, höll för tre veckor sedan i Warszawa. Han beskrev hur Nato har förberett sig för olika former av aggression. Budskapen var noggrant avvägda och återspeglade en faktisk förmåga att omsätta dem i handling.
Jag vill också påminna er alla om att i den finländska modellen för övergripande säkerhet ingår ytterligare en unik nivå av avskräckningstänkande, något som är exceptionell i hela världen. För oss begränsas avskräckningen nämligen inte till militära insatser som syftar till att påföra en motståndare kostnader eller hindra den från att uppnå sina mål. Vårt avskräcknings- och försvarstänkande är bredare än så. Vi utgår från att hela samhällets vitala funktioner ska tryggas. I detta avseende är vi föregångare.
Som en andra helhet vill jag ta upp frågan om eskalationshantering.
Vi vet att när kriser bryter ut kan de sprida sig på oväntade sätt. Eskalationshanteringen beskriver vår förståelse för krisers och konflikters natur samt vår förmåga att kontrollera dem och deras utveckling.
Liksom avskräckningen handlar också eskalationshanteringen både om beredskap för framtiden och om förmåga att agera i olika och också överraskande situationer. Genom eskalationshantering kan man skapa möjligheter och handlingsutrymme för sig själv.
Nu sker eskalationshantering i en exceptionellt komplicerad situation. Hybridpåverkan och hybridattacker har alltid varit en del av relationerna och konflikterna mellan stater, men i dag har förändringar i tekniken, samhällenas digitalisering, de ömsesidiga beroendeförhållandena och de sociala relationerna lett till att hybridhoten ökar.
Ryssland för ett anfallskrig i Ukraina och har som följd av detta intensifierat sitt aggressiva agerande även på andra håll i Europa. Ryssland testar gränserna och försöker påverka de europeiska länderna så att de slutar stödja Ukraina. Det kommer inte att hända.
Vi har emellertid försatts i en situation där vi är tvungna att fortsätta investera i vårt försvar och vår beredskap och säkerhet i vidare bemärkelse. Vi är också tvungna uthärda stor osäkerhet.
Jag ska försöka sammanfatta vårt agerande i denna situation i en anda av värdebaserad realism: Finland agerar alltid i enlighet med de grundläggande pelarna i vårt samhälle, på demokratins och rättsstatens villkor.
Samtidigt måste vi identifiera de sätt på vilka vårt samhälle hotas i dag. Vi måste skapa metoder för att säkerställa samhällets kontinuitet under alla förhållanden. Vi måste skydda den kritiska infrastrukturen, samhällets mentala kristålighet och vår beslutsförmåga. Och vi måste tvinga fientliga aktörer att betala ett pris för sina handlingar.
Det räcker inte att vi identifierar våra styrkor. Vi måste också identifiera våra svagheter och åtgärda eventuella brister. Jag vill också uppmuntra alla kursdeltagare att tänka och agera på detta sätt.
***
Detta för mig till mina slutsatser.
Vårt agerande, såväl när vi bygger säkerhet och som när vi hanterar olika krissituationer, återspeglar alltid vår strategiska kultur.
På samma sätt är också diskussionen om avskräckning och eskalationshantering en del av den strategiska kulturen.
En del av diskussionen förs bakom stängda dörrar, men också den offentliga debatten är nödvändig för att människorna ska förstå hur vår omvärld förändras och hur vårt eget agerande utvecklas. Hur avskräckning byggs upp. Därigenom kan vi, hoppas jag, säkerställa att vi har medborgarnas stöd för för såväl redan fattade som kommande beslut.
I Finland är det strategiska kulturarvet starkt, men också det måste utvecklas i takt med tiden.
Likaså påminner jag om att vi bygger och formar den strategiska kulturen tillsammans med de övriga länderna i Europa. Våra utgångspunkter är ofta olika, också av historiska skäl, men världsläget tvingar oss att svetsa dem samman.
Därför är den pågående uppdateringen av EU:s säkerhetsstrategi viktig. Strategin är vår gemensamma syn på säkerhetsmiljön och de åtgärder den kräver.
Bästa kursdeltagare!
Vi är väl förberedda och vi har gjort vår hemläxa i historia. Men vi har inte råd att vara tillfreds eller slå oss till ro. Den övergripande säkerheten kräver dagligt arbete. Avskräckningen måste ständigt utvecklas för att hålla jämna steg med tiden.
Vi måste arbeta både nationellt och tillsammans med våra partner och allierade. Tillsammans är vi starka.
Vi får inte ta något för givet. Världsordningen befinner sig i förändring och kommer aldrig att stå helt stilla. Vi måste förstå dessa förändringar och aktivt påverka dem. Då kommer vi att klara oss.
Jag vill tacka för möjligheten att få tala här i dag och önskar er en givande riksaomfattande försvarskurs. Kurs nummer 258.
