Detta är en översättning av talet som hölls på engelska.
Det talade ordet gäller.
Ers Kungliga Högheter,
excellenser,
mina damer och herrar,
kära vänner.
Att återvända hit känns som att komma hem.
Låt mig börja med en enkel iakttagelse: Finland och Luxemburg må vara små länder, men vi har aldrig tänkt i små banor. Vår historia, våra ekonomier och vår plats i Europa visar på en sak: när världen förändras är vi snabba att anpassa oss och ta vara på möjligheter.
I kväll vill jag reflektera över tre saker som vi har gemensamt. För det första, vår förmåga till förändring. För det andra, vårt engagemang för Europa och det multilaterala samarbetet. Och för det tredje, de mänskliga förbindelser som förenar våra länder.
För det första: vår förmåga till förändring.
Finland och Luxemburg delar ett ovanligt stycke historia: båda har varit storhertigdömen. Luxemburg är, som vi alla vet, fortfarande ett storhertigdöme. Finland valde en annan väg och blev en republik.
Det finns många fördelar med att vara en republik. Vi är mycket nöjda med vår konstitution. Men ibland kan man inte låta bli att undra om inte livet vore lite lättare om man blev tilltalad som ” Ers Kungliga Höghet”.
Luxemburg tog vara på de möjligheter som uppstod under Europas omvandling på 1800-talet och skapade en framgångsrik självständig stat. Finland gjorde detsamma under nittonhundratalet. Olika vägar, men samma förmåga att omvandla historiska förändringar till nationella framgångar.
Luxemburgs nationella motto är ”Mir wëlle bleiwe wat mir sinn” – ”Vi vill förbli vad vi är.” Finländarna förstår verkligen den känslan. I slutet av 1800-talet sammanfattades Finlands nationella identitet väl av uttrycket ”Svenskar äro vi icke, ryssar vilja vi icke bli, låt oss alltså vara finnar.”
Våra ekonomier och samhällen delar också en anmärkningsvärd förmåga till förnyelse. Luxemburg blomstrade först tack vare stålindustrin, sedan tack vare bankväsendet och i dag i allt högre grad tack vare den digitala ekonomin. Finlands väg mot förändring har i stället gått från skogs- och pappersindustri till högteknologi och innovation.
Inom satellitsektorn presterar både Finland och Luxemburg långt över vad vår storlek antyder. Det är slående att två länder av vår storlek har blivit betydande aktörer på områden som formar den globala ekonomins framtid. Det visar tydligt att det på 2000-talet är idéer som betyder mer än storlek.
För det andra: vårt engagemang för Europa och det multilaterala samarbetet.
Ibland ser man på Finland och Luxemburg som två små länder i skuggan av större grannar. Jag ser något annat. Jag ser två länder som tidigt insåg att det är engagemang som ger inflytande i vår sammanlänkade värld.
Luxemburg var med och byggde upp Europeiska unionen redan från början. Finland gick med senare, 1995, men med samma övertygelse: att vårt välstånd, vår säkerhet och vårt inflytande stärks när vi samarbetar med våra europeiska partner.
Som grundande medlem av Europeiska unionen och en av dess huvudsakliga värdstäder har Luxemburg visat att ledarskap inte handlar om geografi eller befolkning. Det handlar om visioner. Också en av EU:s största framgångar bär namnet på en liten by i Luxemburg. Schengenavtalet påminner oss varje dag om vad europeisk integration handlar om: frihet.
Kanske är det en av orsakerna till att jag alltid har känt mig hemma i Luxemburg. Min egen europeiska resa förde mig hit, till Europeiska investeringsbanken. Medan jag bodde och arbetade i Luxemburg fick jag på nära håll bevittna det europeiska samarbetet i praktiken. Det stärkte en övertygelse som jag har haft under hela mitt liv och min karriär: Europa är inte perfekt, men det fungerar. Det är inte något som existerar utanför oss. Det är vi, och vad vi tillsammans gör av det.
Den här andan är ledstjärnan i vårt säkerhetssamarbete. Luxemburg är en grundande medlem i Nato och var bland de första länderna att ratificera Finlands anslutningsfördrag. För detta är Finland fortfarande djupt tacksamt.
I dag står båda våra länder orubbligt bakom Ukraina. Vi förstår att Ukrainas säkerhet och Europas säkerhet är oskiljaktiga.
Vi är också båda starka anhängare av multilateralism. Förra veckan deltog både storhertigen och jag i högnivåveckan i FN:s generalförsamling. Vi höll våra anföranden efter varandra under den allmänna debatten, men FN tycks inte följa protokollet eftersom jag fick ordet före Hans kungliga Höghet.
Vi talade båda om vikten av att försvara den internationella rätten och den regelbaserade ordningen. Detta är själva kärnan i vad vi står för som nationer. Jag gläder mig över att ha fått besöka Europeiska unionens domstol tidigare i dag.
För det tredje, och kanske viktigast av allt, handlar vår relation om människor.
Jag har en djupt personlig koppling till Luxemburg. Åren jag tillbringade här och arbetade på Europeiska investeringsbanken gav mig bestående minnen. Jag lärde mig att uppskatta inte bara Luxemburgs roll i Europa, utan också det vardagliga livet i detta enastående land.
Jag minns att jag ofta upptäckte landet på cykel i stället för i konferensrum eller under officiella möten.
När man färdas på cykel lär man känna både landet och dess människor och inser snabbt att avstånden här är korta, men horisonterna vida. Luxemburg förkroppsligar hela idén med Europa: landet är öppet, flerspråkigt, internationellt och positivt inställt till mångfald.
Den här andan lockar människor från hela Europa, däribland många finländare. Idag bor omkring 1 500 finländare i Luxemburg. Jag var en av dem. Det är ett nöje att se många bekanta finsk-luxemburgska ansikten här i kväll.
Mina damer och herrar,
I historien om våra relationer ingår ett antal minnesvärda ögonblick. Vissa finländare minns fortfarande att Luxemburg besegrade Finland 3–0 i fotboll här på hemmaplan 1951. Luxemburgarna minns i sin tur OS i Helsingfors 1952, där Josy Barthel vann guld på 1 500 meter och skrev ett av de största kapitlen i Luxemburgs idrottshistoria.
Jag hoppas att vi framöver kommer att fördjupa vårt samarbete inom såväl politik som ekonomi. Jag ser också gärna ett allt närmare samarbete mellan de nordiska länderna och Beneluxländerna.
Europa står inför verkliga utmaningar. Men om Finland och Luxemburg har lärt sig något genom historien, så är det att framtiden inte tillhör dem som motsätter sig förändring, utan dem som formar den.
Jag vill nu utbringa en skål för Deras Kungliga Högheter, Storhertig Guillaume och Storhertiginnan Stéphanie, och gratulera dem till att denna vecka markerar deras första år som Storhertigpar.
Låt oss samtidigt höja våra glas för vänskapen mellan Finland och Luxemburg.
