President Nausėda,
fru Nausėdienė,
ärade statsminister,
ärade ministrar,
kära vänner!
Det är en stor glädje för Suzanne och mig att vara på statsbesök här i vackra Vilnius. Tack för det varma välkomnandet.
Jag har fina minnen av Litauen. Mitt första besök i Vilnius ägde rum 1992. Det var en resa för studerande vid mitt universitet. Trots att sovjettiden inte låg långt bakom, minns jag att Vilnius kändes tydligt europeiskt. Årtiondena under sovjetiskt styre hade inte lyckats utplåna Litauens sanna identitet, som vuxit fram under århundraden.
Jag beundrade litauerna då, och jag beundrar er nu. Litauen är ett underbart exempel på en nation som blomstrar och formar sitt eget öde.
Litauens status som självständig stat har djupa rötter. Som Europas största stat utgjorde ni i århundraden en formidabel motkraft mot Moskvas expansionism. Finland, som då var en del av det svenska riket, spelade inte riktigt i samma liga.
I mer än hundra år var ni – precis som Finland – en del av det ryska imperiet. Men precis som Finland förlorade ni aldrig er identitet.
Senare, under årtiondena av sovjetiskt styre, förblev er anda stark. Och 1990, vid ett historiskt vägskäl, valde Litauen friheten. Som den första republiken att förklara sig självständig från Sovjetunionen var det litauerna som satte i gång en rörelse som omformade Europa.
Jag minns hur jag som ung statsvetarstuderande i Förenta staterna följde händelserna kring er självständighetsförklaring. Jag beundrade ert folks mod. Då anade jag inte att jag senare skulle bli kollega med Vytautas Landsbergis i Europaparlamentet.
***
I dag befinner vi oss återigen vid ett historiskt vägskäl. Men den här gången tillsammans.
Rysslands anfallskrig mot Ukraina och dess ambitioner att den europeiska säkerhetsstrukturen har fört de europeiska länderna närmare varandra. Och mer än så – det har fört de baltiska och nordiska länderna närmare varandra än någonsin tidigare.
De åtta nordiska och baltiska länderna, NB8, är Finlands närmaste familj av nationer. Vi delar både värderingar och intressen. Och även om våra vägar har varit olika, delar vi ett gemensamt historiskt minne. Vi vet vad vi står inför. Och ingen av oss vill någonsin vara ensam igen.
Finland och Litauen förstår att Ukrainas säkerhet har ett nära samband med vår egen säkerhet. Varje finländare och litauer kan lätt föreställa sig själva i våra ukrainska vänners situation. Vårt stöd till Ukraina är orubbligt. Jag är stolt över det samarbete som Finland och Litauen gör tillsammans i partnerskap med Ukraina, också inom ramen för skyddsrumskoalitionen.
Vi inser också att vi har mycket att lära av Ukraina. Ukrainas väpnade styrkor är de mest kapabla i Europa, och deras drönare de mest avancerade. Ukraina kan bidra till att stärka vår säkerhet. Detta diskuterade vi med våra Natoallierade på den östra flanken i Bukarest, där president Nausėda och jag var så sent som i går.
***
Precis som i varje familj har vi också i vår NB8-familj våra komplexa relationer och våra olika historiska erfarenheter.
Många litauer känner till berättelsen om att den litauisk-polska renässansprinsessan Katarina Jagellonica, född för 500 år sedan, förde den första gaffeln till Finland.
Prinsessan Katarina gifte sig med prins Johan av Sverige, som vid den tiden var hertig av Finland. I Finlands dåtida huvudstad Åbo inrättade hertigparet ett praktfullt renässanshov och införde radikala kulturella nyheter som torneringar – och gaffeln. Utan litauerna skulle vi finländare (och svenskarna) kanske inte riktigt veta hur man ska bete sig vid et festbord som detta.
Det inger mig viss tillförsikt hur berättelsen fortsätter: efter tiden i Åbo flyttade Johan och Katarina till Sverige och de kom så småningom att regera över hela riket. Berättelsen är så betydelsefull för oss att förra sommaren, som en förberedelse inför detta besök, såg Suzanne och jag en pjäs om Katarina Jagellonica på en utomhusteater i Åbo.
***
En annan öm punkt i vårt förhållande är basket. Förstås.
I september i fjol såg Suzanne och jag tillsammans med president Nausėda och fru Nausėdienė Finland och Litauen spela i Tammerfors. Trots att vårt lag gjorde en stabil insats blev resultatet 81–78 för Litauen. Men på lång sikt är jag fortsatt optimistisk. Finlands utveckling har varit mer än uppmuntrande. I EuroBasket 1939 utklassade Litauen oss med 112–9. Vi har verkligen kommit långt sedan dess! Men bara för att vara på den säkra sidan: kan jag be er att ta en paus i träningen ett tag så att vi kan komma i kapp?
***
Avslutningsvis vill jag rikta blicken mot framtiden. Jag åtföljs av en delegation på nästan 30 företag som företräder centrala sektorer – från försvar till digitala nätverk, från civilskydd till bebyggd miljö.
Vi har redan ett nära samarbete. Men vi kan gå mycket längre. Vi kan fördjupa vårt partnerskap, utöka vår innovationsverksamhet och stärka vår gemensamma kristålighet. Jag hoppas att detta statsbesök fungerar som en drivkraft för det.
Än en gång, tack.
