Republikens president Alexander Stubbs anförande vid EU:s utvidgningsforum i Bryssel den 16 november 2026


Republikens president Alexander Stubb talade om Europas geopolitiska inflytande vid EU:s utvidgningsforum i Bryssel den 16 november 2026. Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli.

Detta är en översättning av talet som hölls på engelska

Det talade ordet gäller

Mina damer och herrar, kära vänner

Varje generation av européer ställs inför en avgörande uppgift. För den generation som samlades till Europeiska rådets möte i Helsingfors 1999 var uppgiften tydlig: att överbrygga klyftorna efter kalla kriget och återförena Europa.

Jag minns den tiden väl. Jag arbetade i Bryssel vid Finlands ständiga representation vid EU som biträdande Antici. Det jag lärde mig då har följt mig sedan dess: utvidgning är inte en teknisk process som handlar om förhandlingskapitel eller institutionella reformer. Det är ett strategiskt vägval som påverkar hur vår kontinent kommer att se ut i framtiden.

Europeiska rådet i Helsingfors banade väg för den största utvidgningsprocess som unionen dittills hade genomfört. Anslutningsförhandlingar inleddes med sex kandidatländer, och Turkiet beviljades för första gången status som kandidatland. Jag minns det mycket väl, eftersom jag själv var på plats som mötesantecknare i det närliggande Antici-rummet.

De beslut som fattades i Helsingfors förändrade Europa. De utvidgade området för demokrati, välstånd och säkerhet. De förankrade centrala länder i östra Europa i den europeiska familjen. De gjorde Europa starkare.

I dag står vi inför en liknande situation. Omständigheterna är annorlunda, men den strategiska utmaningen är av samma storleksordning. Hur kan vi stärka Europa i en värld präglad av stormaktskonkurrens, krig på vår egen kontinent, teknologisk rivalitet och växande osäkerhet?

Mitt svar är enkelt: utvidgning. Vi bör dra full nytta av det mest framgångsrika utrikespolitiska verktyg som Europeiska unionen någonsin har haft.

Ingen annan EU-politik har förändrat vår kontinent lika genomgripande. Ingen annan politik har lika framgångsrikt spridit stabilitet eller främjat europeiska värderingar, välstånd och säkerhet.

Utvidgningen ska inte ses enbart som en teknisk process. Den är ett strategiskt och geopolitiskt instrument. Och ja, makt handlar också om storlek. Ju större EU är, desto större inflytande kan vi utöva i världen.

***

Innan jag går närmare in på EU:s utvidgning vill jag ta upp en viktig sak om Europa.

Jag börjar bli trött på den ständiga kritiken mot Europa. I åratal har vi fått höra att Europa sackar efter, förlorar i betydelse och gradvis blir alltmer irrelevant i en värld som formas av Förenta staternas och Kinas makt.

Men när länder runt om i världen söker stabilitet, förutsägbarhet, rättsstatlighet, hög levnadsstandard, säkerhet och pålitliga partner vänder de sig fortfarande till Europa. Vi ligger i topp inom alla dessa områden.

Efter den chock som Rysslands fullskaliga anfallskrig orsakade har Europa stärkt sin militära förmåga och trätt fram som en verklig geopolitisk aktör.

Europas uppvaknande på försvarsområdet är ett av de mest betydelsefulla geopolitiska skiftena under de senaste åren. Försvarsutgifterna ökar över hela kontinenten. Försvarsindustrin expanderar, företag lockar till sig investeringar och utvecklar nya förmågor. Stater och företag samarbetar för att stärka Europas försvar och minska fragmenteringen.

Militär styrka leder till politisk styrka. Ett Europa som kan försvara sig är ett Europa vars röst väger tungt i världen. Det är också ett Europa som skapar trygghet i sitt närområde, vilket EU:s starka stöd till Ukraina visar prov på.

Samtidigt omvärderar länder runt om i världen sina strategiska beroendeförhållanden. Tanken om att ömsesidigt beroende automatiskt garanterar fred håller på att försvinna. Handel, teknologi, energi, finans och leveranskedjor har blivit maktmedel.

I detta läge kan Europa erbjuda något som blir allt mer sällsynt: inte bara ekonomiska möjligheter utan också förutsägbarhet, rättsstatlighet och stabilitet.

Därför vill både stora och små länder stärka sina relationer med Europa. Det är ingen tillfällighet att EU nu har kunnat ingå handelsavtal med partner som Mercosur, Indien och Australien.

EU har dragningskraft. Vi har strategisk tyngd. Visst kan vi ibland uppfattas som byråkratiska och tråkiga. Men i dagens oförutsägbara värld är det bra att vara tråkig.

***

Låt mig återgå till utvidgningen.

Jag erkänner gärna att jag är en EU-nörd. Som ung akademiker tillbringade jag alltför mycket tid med att studera unionens alla detaljer och nyanser. I min doktorsavhandling definierade jag tre former av flexibel integration: ett Europa i flera hastigheter, variabel geometri och Europa à la carte.

Jag ska inte gå in på min avhandling i detalj, men jag kan säga att dessa diskussioner på den tiden ansågs vara mycket tekniska. Idag har de blivit en del av den bredare EU-debatten. Kommissionens vision om gradvis integration är ett välkommet steg mot en union där kandidatländerna redan före anslutningen kan börja ta del av både fördelarna och skyldigheterna med den europeiska integrationen.

Utvidgningen måste naturligtvis även i fortsättningen bygga på meriter. Länderna blir medlemmar när de uppfyller kriterierna. Köpenhamnskriterierna är viktiga. EU är och måste förbli en värdegemenskap. Vi får aldrig kompromissa med våra grundläggande principer. Och i det rådande geopolitiska läget är det viktigt att kandidatländerna följer EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Men vi måste också inse att den geopolitiska klockan går snabbare än anslutningsprocessen. I dagens värld fungerar inte synsättet ”allt eller inget”. Vi behöver en mer nyanserad strategi.

Mycket har förändrats under de nästan tre decennier som gått sedan jag doktorerade. Men jag har inte ändrat uppfattning. Jag anser fortfarande att EU behöver en mer flexibel och gradvis integration. Alla behöver inte hålla samma hastighet. Europas utveckling ska inte styras enbart av den minsta gemensamma nämnaren. De som vill och kan gå före ska också få göra det. Samtidigt ska samarbetet alltid vara öppet för andra att ansluta sig till.

Utmaningen är inte längre enbart hur Europa styr sig självt. Utmaningen är hur vi organiserar en växande grupp länder som vill bli del av vår politiska, ekonomiska och säkerhetspolitiska gemenskap.

***

Låt oss börja i öst.

Bilden är tydlig. Ukraina och Moldavien hör till Europa. Deras anslutning till EU måste även framöver bygga på meriter, men när de genomför de reformer som krävs måste Europa agera snabbt och beslutsamt.

De strategiska argumenten är överväldigande. Ukraina försvarar inte bara sin egen självständighet och suveränitet. Landet försvarar de grundläggande principer som hela den europeiska säkerheten vilar på. Ukraina har kontinentens starkaste väpnade styrkor och den senaste stridsbeprövade tekniken. Vi behöver Ukraina som partner inom säkerhet och försvar. Ett ukrainskt EU-medlemskap skulle inte bara vara en säkerhetsgaranti, utan också stärka avskräckningen i Europa som helhet.

Vi bör inte låta kandidatländerna vänta passivt. Vi bör undersöka möjligheterna till gradvis integration. Deltagande i EU:s institutioner och toppmöten främjar anpassningen till unionen och stärker känslan av samhörighet. Tillträde till delar av den inre marknaden och deltagande i olika politikområden och program ger konkreta fördelar och påskyndar reformerna.

Dessa steg ska inte betraktas som substitut för ett fullvärdigt medlemskap. Däremot kan de snabba upp processen och fungera som en språngbräda till medlemskapet. Varje steg som stärker Ukraina stärker också Europa. Detsamma gäller Moldavien.

Söderut är det glädjande att konstatera att vi åter ser ett momentum på västra Balkan. Montenegro är på väg att bli Europeiska unionens nästa medlemsstat. Jag hoppas att Montenegros exempel ska inspirera andra länder i regionen: reformerna har lett till framsteg i integrationsprocessen.

Vi bör också tala öppet om Turkiet, en betydande europeisk säkerhetsaktör och en oumbärlig allierad inom Nato. Visst har vi ibland olika värderingar. Men för det mesta sammanfaller våra intressen. Inom dessa områden kan och bör samarbetet fördjupas.

Även i norr har vi oumbärliga partner.

Den nyligen genomförda folkomröstningen på Island visade att en majoritet av islänningarna för närvarande inte vill återuppta anslutningsförhandlingarna med Europeiska unionen. Vi respekterar detta demokratiska beslut.

Men medlemskap är inte det enda måttet på närhet. Med Island och Norge bör vi ha ett tydligt mål: så nära samarbete som möjligt. Norden och Arktis håller på att bli ett strategiskt område i sig. Vi behöver nära samarbete kring energi, arktiska frågor, innovation, resiliens och försvarsindustri.

Västerut bör vi ha samma strategiska synsätt.

Att lämna EU är självklart negativt för ett land, både politiskt och ekonomiskt. Brexit har enligt min mening bekräftat detta. Vi kommer att samarbeta med Storbritannien och hålla alla möjligheter öppna, inbegripet ett fördjupat strategiskt partnerskap och ett eventuellt framtida medlemskap. Personligen beundrar jag premiärminister Burnhams mod att ta sig an frågan med beslutsamhet.

Nu när vi har krig i Europa står det klarare än någonsin att Europa behöver Storbritannien, och Storbritannien behöver Europa. Storbritannien är en pålitlig partner inom försvar och säkerhet, men också när det gäller industri och ekonomisk säkerhet. Vi måste sluta straffa Storbritannien för brexit.

Därför föreslår jag att vi vänder blad. Vi ska inte fastna i det förgångna eller återuppliva gamla motsättningar. Låt oss i stället fokusera på framtiden. Låt oss bygga upp ett praktiskt samarbete inom försvar, militär mobilitet, underrättelseinhämtning, teknik, forskning, och industriell kapacitet.

Logiken är också här enkel: vårt samarbete ska vara så nära som möjligt. Sedan får vi se vart det tar oss. Jag skulle vara en av de första att välkomna Storbritannien tillbaka till Europeiska unionen med öppna armar.

Detsamma gäller Kanada.

Kanada är inte ett europeiskt land. Men landet är utan tvekan en del av den euroatlantiska strategiska gemenskapen. Kanada delar våra värderingar, demokratiska traditioner och säkerhetsintressen.

Därför anser jag att det är bra och rätt att kommissionen tänker mer ambitiöst kring nya former av associering. Som kommissionens ordförande Ursula von der Leyens har uttryckt det bör målet vara att bygga något som är närmare ett medlemskap än något vi tidigare sett.

Länder som Norge, Island, Storbritannien och Kanada bör ha möjlighet att ansluta sig till samarbeten inom områden som säkerhet, rymden och Arktis.

Världen förändras. Vår institutionella fantasi måste utvecklas i takt med den.

***

Mina damer och herrar

Debatten om utvidgningen reduceras ofta till en diskussion om att utvidga Europeiska unionen. Jag anser att det handlar om något betydligt större. Det handlar om Europa och hela vår strategiska gemenskap.

Vissa länder blir fullvärdiga medlemmar. Andra deltar genom olika former av integration och partnerskap. Men vi kan alla bidra till samma strategiska mål: ett starkare, säkrare och mer inflytelserikt Europa.

De ledare som samlades i Helsingfors 1999 förstod att historien ibland erbjuder ögonblick som formar generationer. De tog vara på det ögonblicket.

Nu erbjuder historien ett nytt sådant ögonblick. Europa har vaknat. Europa rustar upp. Europa har blivit en geopolitisk aktör.

Vi behöver en vision och självförtroende som motsvarar denna verklighet. Jag uppmanar såväl EU:s medlemsstater som kandidatländerna att tänka stort.

Utvidgningen, i kombination med kreativ, flexibel och gradvis integration, bör åter bli ett av vår tids centrala strategiska projekt.

Tack.


Fler nyheter

Fler nyheter