Varför jag ser optimistiskt på Europas framtid
Ärade rektor Cravinho,
ärade ordförande Van Rompuy,
Excellenser,
studerande och fakultetsmedlemmar,
mina damer och herrar,
kära vänner.
I sin bok The Children of Light and the Children of Darkness från 1944 utforskar Reinhard Niebuhr den grundläggande spänningen mellan demokrati och människans natur. Ljusets barn tror på godhet och moraliska ideal, men underskattar egenintressets makt. Mörkrets barn förstår egenintressets och maktens logik, men använder denna insikt för cyniska syften.
Niebuhr hävdar att ett demokratiskt samhälle behöver både ett moraliskt syfte och skyddsmekanismer mot maktmissbruk. Mitt favoritcitat ur boken är: ”Människans förmåga till rättvisa gör demokratin möjlig, men människans tendens till orättvisa gör demokratin nödvändig”. Jag läste boken första gången som grundexamensstuderande vid Furman University i Förenta staterna. Passande nog ingick boken i en kurs om amerikanskt politiskt tänkande.
Jag letade fram Niebuhrs bok när jag började förbereda det här talet. Anledningen var att jag ville måla upp en bild av hur det var för mig att studera här i Brügge för ungefär 30 år sedan, och reflektera över vilken sorts värld vi lever i nu när ni inleder era studier här.
Låt er inte skrämmas av det jag nu kommer att säga, för som ni kommer att märka är mitt budskap till er i grunden optimistiskt. Men innan jag kommer så långt måste jag konstatera en obekväm sanning: när jag inledde mina studier strax efter kalla krigets slut, fanns det gott om anledningar att vara optimistisk. Men när ni inleder era studier här i dag finns det dessvärre gott om anledningar att vara pessimistisk.
På sätt och vis inledde jag mina studier i en tid av ljus och ni inleder era studier i en tid av mörker. Min uppgift här i dag är att övertyga er om att det finns ljus i slutet av tunneln. Och er uppgift som studerande är att ta vara på de möjligheter att påverka som er utbildning ger er och se till att när någon av era kurskamrater återvänder hit om 30 år som president, statsminister eller professor, ska han eller hon kunna säga att vi lyckades vända en tid av mörker till en tid av ljus.
Därför kommer jag att dela in mitt anförande i tre delar. För det första, världen för 30 år sedan. För det andra, världen idag. Och för det tredje, världen om 30 år. Och eftersom vi befinner oss vid College of Europe kommer fokus att ligga på Europa och er studerande.
Världen för 30 år sedan
Så varför anser jag att jag föddes i en lyckligt lottad generation, en tidsperiod som präglades av ljusets barn? Ja, främst eftersom allt såg lovande ut. När jag började studera i Förenta staterna 1989 föll Berlinmuren och Central- och Östeuropa befriades från kommunismens bojor. Sovjetunionen kollapsade 1999. Under mitt läsår här i Brügge, 1994–1995, anslöt sig Finland, Sverige och Österrike till Europeiska unionen.
Det fanns en inneboende känsla av hopp och optimism. Kalla kriget var över. Demokrati, kapitalism och frihet hade besegrat kommunism, autokrati och kontroll. Tekniken skulle befria världen, även om du var tvungen att gå till torget i Brügge för att få täckning på din Nokia-mobiltelefon. Vi hade förresten inga e-postadresser när jag studerade här 1995. Internet? Knappast. Sociala medier? Inte en chans. Artificiell intelligens? Nej, allt var äkta vara.
Hur som helst trodde många av oss på Francis Fukuyamas tes om historiens slut, nämligen att alla 200 nationalstater i världen gradvis skulle utvecklas mot en kombination av demokrati, social marknadsekonomi och globalisering. Nu, med facit i hand, kan vi säga att det inte blev verklighet på global nivå. Men i Europa blev det faktiskt det. Jag hävdar inte att Europa består enbart av fulländade liberala demokratier eller välfärdsstater. Inte heller menar jag att Europa är perfekt. Långt ifrån. Men jag anser att Europa faktiskt upplevde ett verkligt ögonblick av historiens slut.
I mitten av 1990-talet, här i Brügge, minns jag att jag läste historiska visioner om europeisk integration, från Altiero Spinelli till Winston Churchill, från Robert Schuman till Jean Monnet och från Charles de Gaulle till Margaret Thatcher. Jag minns också att jag hade hetsiga diskussioner om funktionalism, neofunktionalism, federalism, institutionell mellanstatlighet, neorealism och alla andra ideologier som försökte förklara europeisk integration.
En del av er kommer att älska all teori. Jag gjorde det verkligen. Andra kommer att ifrågasätta dess relevans. Det enda råd jag har är att ha ett öppet sinne. Vad ni än gör i livet är det alltid bra att ha en förankring i analytiskt tänkande. Det kommer att hjälpa er att hantera de praktiska problem som ni möter senare i livet. I ljusets tidsålder, åtminstone i Europa, handlade det om utvidgning, euron, institutionella förändringar och demokratiska reformer.
Jämfört med de utmaningar vi står inför idag framstår de utmaningar vi mötte inom EU som små. De stora frågorna handlade om politik, makt och finanser, inte om krig. Det var svåra utmaningar, men de var inte existentiella.
Allt blev allvarligare efter terrorattackerna den 11 september. Förenta staternas insats i Afghanistan grundade sig på ett FN-mandat som erkände en stats rätt till självförsvar. Det gjorde inte kriget i Irak. Europa var enat om det förstnämnda, men splittrat i fråga om det senare. Skillnaden ur ett transatlantiskt perspektiv är att på den tiden vände sig Förenta staterna först till FN för att få ett mandat. Om detta misslyckades rådfrågade man de allierade och samlade koalitioner av länder som var beredda att delta. I dag gör man tyvärr ingetdera.
En existentiell utmaning kom i form av eurokrisen. Krisen skapade splittring längs en nord–sydlig skiljelinje, men trots svårigheter överlevde vi. Och blev starkare.
Den tredje krisen kom i form av Brexit. De dåliga nyheterna var att Storbritannien amputerade sitt ena ben utan att ha medicinska skäl för det. De goda nyheterna var att i slutändan förde det EU samman. Alla medlemsstater såg att kostnaden för att lämna unionen var mycket högre än priset för att stanna kvar.
Min poäng är att de senaste 30 åren har varit en enorm framgång för EU. Demokratin har bestått, den sociala marknadsekonomin har stärkts och globaliseringen har i stort sett levererat det som utlovades. Europa har enats. Jag påstår inte att EU är en utopi. Jag påstår inte att populismen inte bör tas på allvar eller att invandringen inte är en utmaning. Men jag menar att dessa problem kan lösas. Jag menar att demokratin levererar. Den levererar inte perfektion. Det finns det inget som gör. Men den levererar betydligt mer än de alternativa styrelseskicken. Under vår tid av ljus segrade demokratin.
Men nu lämnar vi den ljusa tiden och går in i den tid av mörker som vi nu lever i.
Världen idag
Har jag rätt när jag hävdar att vi lever i en tid av mörker? Som alltid är glaset förmodligen halvtomt eller halvfullt, beroende på hur man ser på saken. Men faktum är att det fanns mycket mer att vara optimistisk inför för ungefär 30 år sedan. Jag vill undvika den triangel av misstag som vi människor har en tendens att hemfalla åt. Vi överrationaliserar ofta det förflutna, överdramatiserar nutiden och underskattar därför framtiden. Jag ska försöka undvika allt detta.
Låt oss börja med de goda nyheterna. Europa är förmodligen mer enat i dag än någonsin tidigare. Vi känner säkerhetshotet från öst, nämligen Ryssland, och vi känner det politiska trycket från väst, nämligen Förenta staterna. Världsordningen förändras och vi försöker hitta vår plats i den. På sätt och vis håller vi på att bli vi mer autonoma och mer geopolitiska. När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina trädde EU fram. I dag står EU för merparten av det militära, ekonomiska och politiska stödet till Ukraina. Vi fortsätter att stödja Ukrainas oberoende, suveränitet och territoriella integritet.
På världsarenan försvarar Europa fortsatt den liberala världsordningen. Vi stödjer internationella institutioner, regler och normer. Vi tror på rättsstatsprincipen, både på hemmaplan och på den internationella arenan. Vi förhandlar fram nya frihandelsavtal med nationer och organisationer runtom i världen. Vi förstår strategiska beroendeförhållanden bättre. Vi är pionjärer i kampen mot klimatförändringen. Vi är den första kontinenten som börjar reglera artificiell intelligens. Listan kan göras lång. Det finns skäl att förhålla sig optimistiskt till Europas framtid.
Men så kommer jag till de dåliga nyheterna. Efter kalla kriget fanns en känsla av att världen skulle byggas på multilaterala institutioner som FN, Världshandelsorganisationen (WTO), Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). Det fanns en tro på att regler är viktiga och att de ska följas. Antalet demokratier i världen ökade och antalet konflikter minskade. Utvecklingen såg lovande ut.
I dag är det tvärtom. Regler bryts på bred front. FN-stadgan kränks dagligen av länder som Ryssland. Stora aktörer som Förenta staterna har lämnat viktiga institutioner, såsom Världshälsoorganisationen (WHO), och inför sanktioner mot andra, såsom Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Kina är inblandat i ett stort antal tvister inom Världshandelsorganisationen (WTO).
I denna nya multipolära världsordning respekteras inte regler. Vi har gått från samarbete till konflikt, från kontrollerad konkurrens till ett transaktionella relationer. Det är en värld av skoningslös konkurrens. Stormaktsrivaliteten har lett till att den regelbaserade internationella ordningen har åsidosatts.
Ömsesidigt beroende och angelägenheter som skulle föra oss samman, såsom handel, energi och teknik, används som maktmedel för att driva oss isär. När jag studerade integration byggde logiken på att integration på ett område skulle leda till integration på andra områden. Ömsesidiga beroenden var någonting bra, inte någonting dåligt. Samarbete i strävan efter fred, välstånd och stabilitet var det enda alternativet. Detta gäller fortfarande delvis i Europa, men på den globala arenan verkar det motsatta vara fallet.
Strategiska flaskhalsar blir krigsredskap med globala konsekvenser, vilket vi kan se i Hormuzsundet och Svarta havet. Ömsesidigt beroende ses som en risk eller något ännu värre. Förtroendet för det internationella samarbetet har urholkats. Enligt vissa uppgifter pågår det 65 konflikter eller krig i världen just nu, vilket är mer än någonsin sedan andra världskriget. Förenta nationerna har utestängts från fredsmedlingen. Fredsöverenskommelser präglas av transaktionella uppgörelser och är därmed kortlivade. Temperaturerna stiger globalt trots försöken att kontrollera klimatförändringen. Nationerna väljer på vilka områden de vill samarbeta. Vissa förnekar till och med klimatförändringen och fortsätter att förlita sig på fossila bränslen. Invandring ses som ett hot mot den nationella identiteten. Den internationella humanitära rätten kränks och människovärdet åsidosätts.
Vi brukade kunna säga att mänsklighetens tre största gissel, sjukdom, svält och krig, har besegrats. Detta är inte längre sant. Ljuset har gett vika för mörkret.
Mitt budskap till er är enkelt. Mitt i kakofonin av negativa trender bör ni under inga omständigheter ge efter för pessimism eller förtvivlan. Tvärtom är er uppgift att bana väg tillbaka mot ljuset.
Ni har möjlighet att påverka utvecklingen, och ni måste ta vara på den. Det är ni som kommer att hitta de tekniska lösningarna på klimatförändringen. Det är ni som kommer att utveckla AI så att den gynnar mänskligheten. Det är ni som måste hitta vägar för att få slut på konflikter. Ja, jag förstår att detta är mycket begärt. Och ja, ni kan stå där och peka finger mot mig och säga: ”Varför gör inte du det?” Tro mig, jag försöker, och det gör många andra också.
Min poäng är att om ni ser pessimistiskt på er egen framtid, Europas framtid och världens framtid kommer det att bli en självuppfyllande profetia. Låt det inte hända. Det finns ett riktigt dumt talesätt på finska: ”Pessimisti ei pety. En pessimist blir aldrig bli besviken.” Kanske det. Men tro mig, en optimist lever inte bara att ett lyckligare liv, utan gör också skillnad i vår värld.
Det finns många olika sätt på vilka ni kan bidra till att vi går från en tid av mörker till en tid av ljus. Jag vill lyfta fram tre. Det första handlar om oss som individer och de två följande om institutionerna.
Världen om 30 år
Det är aldrig lätt att se 30 år in i framtiden. Till största delen är det fråga om en gissningslek. Samtidigt anser jag att det alltid är viktigt att försöka se framåt. Vad finns bakom hörnet? Våra underrättelsetjänster presenterar ofta olika tänkbara scenarier. De är användbara riktlinjer för planering och förberedelser, men jag föredrar att koncentrera mig på de centrala frågorna.
I mitt anförande vid invigningen av det akademiska läsåret 2015–2016 här i Brügge fokuserade jag på den tidens angelägna frågor: euron, flyktingkrisen och säkerheten. I efterhand kan jag konstatera att jag fick de två första rätt, men jag skulle aldrig ha trott att säkerhetsläget i Europa skulle bli så allvarlig som det blev efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022. Det goda för Finland var att vi anslöt oss till Nato.
Låt oss titta närmare på de mest angelägna frågor som ni kommer att ställas inför under de kommande 30 åren.
Låt mig börja med den mest självklara: artificiell intelligens. Det här är en fråga som gäller er personligen, som individer. AI kommer att förändra ekonomin och det sätt på vilket ni arbetar. Den kommer att förändra politiken och det sätt på vilket ni kommunicerar. Den kommer att förändra den akademiska världen och det sätt på vilket vi lär oss. Den kommer att förändra krigen och det sätt på vilket vi för krig. Och den kommer att förändra vetenskapen och vårt sätt att vara människa.
När ni tar examen från Brügge kommer ni antingen att fortsätta studera mot en högre examen eller söka jobb. Om ni ägnar er åt statsvetenskap kommer ni att fråga er om vi håller på att skapa digitala demokratier eller digitala diktaturer. Om ni studerar juridik kommer ni förmodligen att undra om det över huvud taget kommer att finnas några jurister kvar på grund av AI. Om ni specialiserar er på ekonomi kommer ni att brottas med frågan om vem som kommer att dominera framtidens finansmarknader: människor eller algoritmer. Ingen av oss vet hur arbetsmarknaden kommer att se ut om fem år, än mindre om trettio.
Det enda råd jag kan ge er är att fortsätta ha ett öppet och nyfiket sinne. Era liv kommer antagligen att vara mycket mera variationsrika än mitt. Jag har i huvudsak haft tre karriärer: inom den akademiska världen, statsförvaltningen och politiken. Jag har haft turen att kunna växla mellan dem. Ni kommer sannolikt att ha betydligt fler yrkesbanor. Ni kommer att behöva vara mer flexibla än vad jag har behövt vara. Förbered er på det.
Ni är inte här för att memorera teorier eller rättsfall. Ni är här för att lära er tänka analytiskt. Använd AI som ett verktyg, ett hjälpmedel, men låt inte AI ersätta er egen förmåga att tänka. Tänk er det otänkbara och var beredda att möta sådant som idag verkar otänkbart.
När det gäller AI finns det i princip tre förhållningssätt. Man kan konkurrera, samarbeta eller försöka bromsa utvecklingen. Jag tror att kapplöpningen mot någon form av singularitet är oundviklig. Men utan samarbete mellan företag och stater på regional och global nivå riskerar den att leda till katastrofala konsekvenser för mänskligheten. Jag tror inte att det är realistiskt att bromsa AI-utvecklingen. Nyckeln är att samarbeta, sätta upp ramar och se till att AI arbetar för mänsklighetens bästa på områden som medicin, klimatförändringen och livskvalitet i allmänhet. Om jag vore ni, skulle jag verkligen överväga att skriva min magisteravhandling om något som rör AI. I mitt fall troligtvis etiken kring AI.
Den andra frågan jag vill behandla när det gäller Europa 30 år från nu är utvidgning.
Utvidgningen är EU:s viktigaste utrikespolitiska verktyg. Min vision är att om 30 år kommer Europeiska unionen att ha ungefär 40 medlemmar. Det motsvarar 20 procent av världens nationalstater. Formerna för medlemskap kommer att variera, precis som idag. Alla kommer inte att ha euron som sin valuta. Men gruppen av euroländer kommer att vara betydligt större än i dag. Personligen skulle jag vilja se hela västra Balkan, Ukraina och Moldavien i EU. Jag skulle naturligtvis vilja se Island, Norge, Schweiz och Storbritannien i EU. Kanada kommer åtminstone att vara associerad medlem. Och när det gäller andra länder som Turkiet, Armenien, Azerbajdzjan och Georgien kommer det att bero på hur de utvecklas.
Låter allt detta som en ambitiös och till och med orealistisk vision? Kanske det. Men återigen: våga tänka det otänkbara. Tror ni att EU:s grundare hade kunnat föreställa sig att vi i dag skulle ha 27 medlemsstater? Tror ni att ledarna i unionen ens för 30 år sedan hade kunnat föreställa sig att antalet EU-länder skulle fördubblas? Tror ni att de hade kunnat föreställa sig att vi skulle ha en gemensam valuta? Eller att EU skulle vara det mest integrerade området i världen med exklusiv befogenhet på områdena handel, konkurrens, tullar och penningpolitik? Tror ni att de hade kunnat föreställa sig att EU skulle bli en stor geopolitisk aktör?
Min poäng är att visioner alltid är stora. Och när man målar upp dem 30 år in i framtiden låter de ofta orealistiska. Utan att vara alltför deterministisk är det tryggt att säga att integration på ett område leder till tryck på integration på andra områden. Det är integrationens logik. Oförutsedda händelser, stora förändringar i världsordningen och ja, kriser för oss närmare varandra.
Så räkna med att EU kommer att fördjupas och utvidgas under de kommande 30 åren. Kommer allt att gå som på räls? Naturligtvis inte. EU går ofta framåt i tre steg: kris, kaos och suboptimala lösningar.
Om ni vill ha ytterligare ett förslag på ämne för er magisteravhandling, varför inte ta en titt på min avhandling härifrån Brügge om differentierad integration? Läs den, ompröva den, kritisera den och fundera var den träffade rätt och var den fick fel.
Detta för mig till min tredje och slutliga punkt om Europas plats i världen om 30 år: säkerheten. Man behöver inte ha en doktorsexamen i internationella relationer för att förstå att tiden efter kalla kriget är över och att världsordningen håller på att förändras. Vi upplever ett brytningsskede i världshistorien av samma betydelse som 1918, 1945 eller 1989. Och som alltid kan vi göra rätt eller fel eller landa någonstans mitt emellan.
I centrum för den föränderliga världsordningen står säkerheten. Det gäller inte minst artificiell intelligens, där varje stat måste säkerställa att den har förmåga att hantera de nationella, internationella och samhälleliga hot som AI kan medföra. Den globala säkerheten kommer att bero på om vi väljer, eller tvingas välja, en multipolär och transaktionell världsordning eller multilateralt samarbete. Den kommer också att bero på vilka vägval stormakterna, framför allt Förenta staterna och Kina, gör. Väljer de samarbete eller konfrontation?
Som europé är jag naturligtvis främst bekymrad över säkerheten i Europa. Här blir tiden efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina avgörande. Nato kommer även i fortsättningen att vara världens starkaste och största militära allians. Det är en defensiv, inte en expansiv, allians.
Den centrala frågan för oss alla är hur vi skapar en europeisk säkerhetsordning som säkerställer att Ryssland inte på nytt angriper sina grannländer. För att lyckas med det behövs en process med förtroendeskapande åtgärder. Ja, jag vet att det låter tråkigt. Men det är precis så säkerhet ska vara. Så tråkig att alla känner sig tillräckligt trygga för att inte angripa sina grannar.
Jag anser att Helsingforsslutakten från 1975 fungerade. Däremot var OSSE inte tillräckligt starkt för att förhindra den ryska aggressionen mot Georgien 2008 eller mot Ukraina 2014 och 2022. Men vi måste försöka få utvecklingen tillbaka på rätt spår. Att bygga upp förtroende tar tid och kräver tålamod. Och återigen, om du studerar statsvetenskap här i Brygge, varför inte skriva din avhandling om Europas framtida säkerhetsarkitektur?
Avslutning
Låt mig avsluta med att säga att jag är övertygad om att ni kommer att få ett både underbart och utmanande år här vid College of Europe. För att klara er måste ni arbeta hårt. För att få ut det mesta av tiden här behöver ni också ha roligt. De nationella festerna är ett utmärkt tillfälle för det. En del av er kommer att bli förälskade här. Det blev jag. I vår årsbok utsågs Suzanne och jag till det par som mest sannolikt kommer att gifta sig. Och vi levde upp till förväntningarna.
Jag förhåller mig optimistiskt till er framtid och till Europas framtid. Det faktum att vi lever i en tid av mörker innebär att ni måste arbeta hårdare än vad jag gjorde så att vi kan ta oss ur detta och åter gå mot en tid av ljus.
Jag är innerligt trött på den ständiga kritiken av EU. På alla konferenser jag deltar i hör jag samma gamla visa om att Europa har hamnat på efterkälken jämfört med Förenta staterna och Kina och att vi är dömda att misslyckas. Jag håller inte alls med. Utvecklingen går i vågor. Pendeln svänger fram och tillbaka. När det gäller AI måste Europa se till att förbli relevant i hela värdekedjan. Det gäller energi, infrastruktur, halvledare, beräkningskapacitet, data, tillämpningar och så vidare. Och det är vi.
På världsscenen måste vi förstå att världen förändras och agera därefter. Vi bör driva en värdebaserad realism och en värdig utrikespolitik.
Jag brukar uppmana alla som ser skeptiskt på Europa att öppna sin favoritapp för AI och ställa frågan: ”Vilka är världens tio bästa länder när det gäller livskvalitet?” Svaret kan överraska. Nio av tio är europeiska. Er uppgift är att se till att om 30 år är siffran tio av tio. Och när ni har lyckats med det, vänligen låt Finland behålla titeln som världens lyckligaste land för 39:e året i rad.
Tack så mycket, och jag önskar er en fantastisk tid i Brügge.
